Allmänt · Privatekonomi · Spara · Tankar om livet

”Löneslaven” och tacksamheten

Precis som Frivid42 så finner jag språkbruk mycket intressant. Särskilt förändringar och förskjutningar vars innebörd man kan analysera ur något sorts samtidsperspektiv. Jag, som många andra, är övertygad om att språket inte bara är ett verktyg utan också en stöpform – språket påverkas av oss som talar precis lika mycket som vi påverkas av språket. Ett intressant språkbruk som är vanligt i allmänhet men på ekonomibloggar i synnerhet är termen löneslav, och likaså verbet att löneslava. Eftersom många i dessa kretsar har som livsdröm att uppnå en sorts frihet från arbete, eller i alla fall en sådan valmöjlighet, så är det logiskt att man i därför också identifierar sin nuvarande situation som dess motsats som då blir en sorts ofrihet.

Ofriheten definieras på olika sätt och vanligt förekommande är just detta att jämföra arbete i utbyte mot lön med slaveri. Jag har också säkerligen skojat eller raljerat om detta när det kommer till min egen situation också eftersom det är ett klatschigt och tydligt uttryck – att vara löneslav. Mer och mer känner jag dock hur problematiskt det är. Vi behöver ju inte ens dra paralleller till de människor i världen som de facto lever i slaveri i ordets rätta bemärkelse för att stöta på vissa moraliska svårigheter. Det räcker med att slå en kik i vårt eget land där det finns många människor som är arbetslösa eller sjukskrivna och därmed har rätt kass ekonomi. Det finns förmodligen få saker som de önskar sig högre än att få bli någon arbetsgivares ”löneslav”.

Vad spelar då detta för roll? Ingen större, egentligen. Ibland så skulle jag så gärna vilja ha lite mer perspektiv. Även om de flesta som har ett bra jobb med en hög lön, och dessutom har förmågan att spara pengar, säkerligen har arbetat hårt för att komma dit så är det ganska otroligt att man dessutom inte har haft hjälp av turen vid något av de avgörande tillfällena som har lett dit. Turen att ha haft föräldrar som har brytt sig och förmedlat goda värderingar, turen att ha varit frisk, turen att ha träffat på människor i ditt liv som vill dig väl. Varje människa ska helt klart få erkännande för sina egna bedrifter och goda kvaliteter – men lite ödmjukhet inför det faktum att livet vi lever är ganska privilegierat skadar inte. Risken som vi står inför annars tror jag är att språket för oss mot en ökad polarisering av människor från olika grupper. Om den som är ekonomiskt framgångsrik slutar att uppmärksamma också de goda förutsättningar som hen har haft tillgång till så återstår bara egot och tron på att framgång uteslutande hänger på karaktär. De som då inte har uppnått ekonomisk framgång blir så lätt porträtterade som en börda för samhällskroppen. Där vill jag inte hamna.

Jag är glad att jag har ett arbete. Jag är också glad för att det arbetet betalar mig en okej lön. Jag är glad för att jag har börjat intressera mig för min ekonomi så pass tidigt i livet eftersom det ger mig så goda möjligheter att forma det åt det hållet jag önskar. Och jag är tacksam för de människor som har hjälpt mig att göra det möjligt – här kan räknas upp både människor för länge sedan, som vi har att tacka för semester, 8-timmars arbetsdag och det faktum att jag får gå och rösta när det är val. Här kan också räknas upp familj, vänner, lärare och andra som har gjort det möjligt för mig att nå dit jag är.

Vad tror ni på? Kommer allt ner till den egna förmågan eller är goda förutsättningar ett krav?

Annonser

14 thoughts on “”Löneslaven” och tacksamheten

  1. Som du skriver så är ett jobb knappast något som den arbetslösa skulle kalla löneslaveri. För många skulle ett jobb innebära större frihet i och med att bättre ekonomi skapar fler valmöjligheter. Många skulle vara tacksamma för nästan vilket jobb som helst för att slippa arbetslösheten, AF, och a-kassa. De lyckligt lottade som sluppit uppleva den stressen kanske tror att det beror enbart på deras egen förtjänstfullhet, men så är det förstås inte. Tillfälligheter, omständigheter och diverse förutsättningar spelar in. Lite ödmjukhet vore på sin plats ibland…

    Gilla

  2. Då jag kallar min blogg för Onkel Toms stuga, vilket spelar på slaveriet ganska rejält får jag nog säga, så måste jag naturligtvis lägga mig i lite.

    Jag är inte riktigt säker på att jag hängde med riktigt i alla turer i inlägget men om vi börjar i första delen ”löneslaveriet” så är det för mig mer en fråga om den totala livssituationen än det är om arbetet som sådant även om det är en del. Alltså att jag själv försatt mig i ett snudd på slavliknande tillstånd där min egna fria vilja är satt ur spel.

    Tacksamhet är bra och något jag gärna har som grund för mitt varande. Vad det har med arbetslivet att göra är dock oklart för mig och andras olycka gör inte mig lyckligare. Det stora problemet på min typ av arbetsplatser är att de har svårt att tillgodose grundläggande mänskliga behov. Vilket i grund och botten berör energi, ork och motivation. Att försöka relatera det till svältande eller olycksdrabbade är meningslöst då det i längden inte fungerar så att mina till grundläggande behov möts av detta. Det är helt enkelt en alldeles för enkelt bild av motivation.

    Så när jag pratar om löneslaveri eller är mindre nöjd med min arbetsplats så är det min egen upplevelse jag beskriver. En upplevelse som andra som inte har mina förutsättningar kanske har svårt att relatera till, men det går den inte mindre verklig för mig.

    Tvärt om så anser jag att ökat fokus på lycka och tillfredsställelse gör det lättare för mig att relatera till andra människor som har problem snarare än att det skulle fjärma mig från dom.

    Avslutningsvis i relation till Karins kommentar: vad är det som ni inte gillar i att vi säger som det är? Även fina jobb suger! Ska jag inte bry mig sjukskrivna arbetskamrater eller gråtande vuxna män. Eller min kvinnliga kollega som fick åka in till akuten med ångestattack. Öppna kontorslandskap där vi förväntas göra extremt avancerade jobb och bli avbrutna var 6:e minut.

    Är ni rädda för att fasaden ska spricka? Ska vi le i våra Mercedes som lobotomin fått ett ansikte? I vad ligger problemet?

    Gilla

      1. @Onkel Tom (Det gick inte att svara på din senaste kommentar direkt av någon anledning)
        Jag vill tacka för den diskussion som du har bidragit till. Som jag också skrev till Händelsevis här nedanför så tycker jag att det är mycket lyckat när flera perspektiv på ett hyfsat sansat sätt får komma till tals och vi har möjlighet att förstå varandras tankesätt lite bättre.

        Jag har också fått fundera och reflektera ett par varv till. Av det som du skriver så funderar jag mest på detta med de höga kraven på många moderna arbetsplatser, och hur de kan bryta ner de människor som jobbar där. Så märkligt det är egentligen.
        Ser fram emot en fortsättning borta hos dig!

        Gilla

    1. Jag nöjer mig med att svara på din kommentar till mig. Problemet ligger i att en del lyckligt lottade inte verkar kunna sätta sina relativt små problem i relation till andras större problem. Om man använder ordet ”löneslaveri” framstår man som lite bortskämd alternativt okunnig om språkets nyanser, laddningar och valörer. Givetvis har de flesta arbeten jobbiga inslag och visst får man beklaga sig, men ibland är människor onödigt gnälliga om man sätter saker i perspektiv.

      Gilla

      1. Karin, pratar vi om samma sak? Jag nämnde några av dom problem jag exponeras för själv, bland annat utbrändhet. Du slår bort det men nämner språkets nyanser.

        Jag må framstå som bortskämd i mina ordval men jag har aldrig påstått att lösningen på mina problem inte finns hos mig. Det finns ingen offermentalitet inte heller något tycka synd om de i liknande situation. Tvärt om så använder jag löneslaveri som ett begrepp för något som man själv rår på och ansvarar för.

        Att ta ansvar för sin situation, ställa krav på att min arbetsgivare möter mig som en människa och inte en mutkolv är för mig inte att vara bortskämd. Det handlar om ansvar och integritet. Det drabbar ingen. Tvärt om brukar det vara alla till godo. Att tro att människor ska acceptera vad som helst pga löneläge är en människosyn som är tveksam och knappast gynnar någon.

        Men att det retar – att framstå som lyckad och uttrycka missnöje – om det gör! Men om du ser förbi ditt filter och tänker dig personen du ser klagar, som naken. Som en naken människa så ska du se att det är samma undran om vart livet är på väg för den som sitter arbetslös och ser livet går förbi som det är för mig när jag vet att jag har ytterligare en arbetsdag framför mig då jag inte hinner gå på toaletten.

        Med det tror jag det är uppenbart att jag knappast ser det som att mitt synsätt driver eller skapar en mer polariserad värld.

        Er löneslav
        Onkel Tom

        Gilla

    2. Hej onkel Tom!
      Jag hänger heller inte riktigt med i alla kommentarens turer, men jag tror att våra åsikter möts på fler än ett plan. Jag håller helt med om att dagens moderna arbetsliv inte tar någon som helst hänsyn till mänsklighet, med fokus på prestation och som i mitt fall, att som konsult kunna debitera varenda timme. Så fungerar ingen människa, vi är inte produktiva 100 % av vår vakna tid. Din arbetsplats låter dock som något i en klass för sig.
      Att man som du också kan använda sin egen strävan efter lycka som ett medel för att kunna förstå andra är inte heller konstigt.
      Som jag skrev i inläggets början så stör jag mig främst på språkbruket, och hur man använder ord. Jag själv har varken Mercedes eller fasad och strävar inte efter att jobba varken livet eller själen ur mig.
      Tycker jag däremot att användandet av slaveri som en metafor för vårt (övre) medelklassliv, där vi har alla val i världen att byta jobb, gå ner i tid, eller för all del flytta ut på landet och bli självförsörjande, innebär en trivialisering av det lidande som miljoner människor har fötts och dött i t.ex. USA (eftersom vi talar om Onkel Toms stuga)? Ja, det gör jag. Du har valmöjligheter, till skillnad från en slav vars ägare kan sälja, misshandla eller våldta dig efter eget behag. I den situationen är ju inte du och jag.
      Som jag också skrev så spelar detta språkbruk förmodligen inte någon större roll. Men jag tycker att reflektionen är intressant och valde således att skriva det.
      Hälsningar Ett fattigt landskap

      Gilla

      1. ”Slav under” är ett begrepp som är vidare än begreppet slav och slaveri som du refererar till ovan. På samma sätt är ”slava för brödfödan det”. Det är ett historiskt uttryckssätt som bland annat används i bibeltext och i beskrivningar i samband med arbete. Jag gör inte anspråk på att vara en piskad slav motsvarande de som levde på amerikanska bomullsplantage. Det är en övertolkning av terminologin och i strid med hur begreppen normalt används.

        Bruket av slava ska ses som en indikation på ofrihet och ett mått av tvång. Den valfrihet du refererar till inte är så uppenbar eller att den ens praktiskt finns för många oavsett inkomstnivå. På så vis så tycker jag termen löneslav är bra/var bra.

        Tillbaka till inläggets kärna. Inlägget har ju fått mig att reflektera över språkbruket jag själv har. Jag står för det jag skrivit ovan men tycker nog att det är ett budskap värt spridas och det är ju tråkigt om språkbruket står i vägen för det.

        Det har ju blivit så mycket skrivet här att jag nog får göra ett litet uppföljande race på hemmaplan utifrån det här.

        Gilla

  3. Okej… Jag tror att vi missförstår varandra och ”pratar förbi” varandra, onkel Tom. Jag ångrar att jag kommenterade och orkar inte fortsätta diskussionen. Det ska inte hända igen. Radera gärna mina kommentarer, bloggerskan.

    Gilla

  4. Personligen har jag svårt för det här med att allt är mitt eget fel, mitt eget ansvar och min möjlighet. Jag tror inte att den som är mindre bemedlad eller mindre utbildad är mindre intelligent eller mindre värd. Allt alla är sin egen lyckas smed tycker jag verkar ganska tråkigt och cyniskt. Jag behöver andra människor för att vara lycklig och är inte intresserad av att klara allt själv. Det är väl trotts allt därför vi har ett samhälle? Ensam är inte stark och tillsammans klarar vi mer. Detta som svar på din fråga i slutet på inlägget 🙂
    Ett mycket bra inlägg dessutom! Just nu i min arbetslösa situation skulle jag så klart ge mycket för att ha ett jobb. Men ännu inte vilket som helst. Är det inte inom mitt utbildningsområde kan jag tänka mig att leva som frilansare ett par år till åtminstone. Jag vill gärna jobba och ser det inte som ett slaveri. Just för mig kan jag säga att skulle jag inte behöva jobba för att tjäna pengar skulle jag troligen göra det ändå. Kanske inte 100% men säkert 75%. Låter jag som en präktig förespråkare av arbetslinjen? Det är jag inte. Mindre jobb åt folket och medborgarlön! Men gärna lite mer (om jag jämför med nu) jobb för mig 🙂

    Gilla

    1. Jag måste säga att jag hittills inte har övertygats om medborgarlönens fördelar. Jag är däremot inte heller övertygad om att arbete är svaret på allt, jag tycker t.ex. att det är märkligt att 8-timmarsdagen finns kvar, när det är belagt att det är omöjligt att arbeta effektivt i 8 timmar.

      Som alltid i diskussioner som tangerar arv kontra miljö så ligger väl svaret mitt emellan. Jag tror inte att en majoritet av de som är framgångsrika gällande karriär/ekonomi har blivit det genom att rulla tummarna. Men jag tror ju inte heller att majoriteten som saknar utbildning, har låglönejobb alternativt är sjukskrivna är där för att de tycker att det är bekvämt.

      Tack för din kommentar. Jag tycker att det här är diskussion i bra format, olika perspektiv som lyfts, ifrågasätts och bemöts. Det är aldrig en nackdel att komma närmare att förstå andras livssituationer!

      Liked by 1 person

  5. No matter who you are, how much you earn, or how you invest, a few truths apply to you and your money.

    Spending money to show people how much money you have is the surest way to have less money. Singer Rihanna earns tens of millions of dollars, but found herself ”effectively bankrupt” in 2009. She sued her financial adviser for not doing his job. He offered a legendary response: ”Was it really necessary to tell her that if you spend money on things you will end up with the things and not the money?”

    The first iron rule of money is that wealth is the stuff you don’t see. It’s the cars not purchased, the clothes not bought, the jewelry forgone. Money buys things, but wealth — assets such as cash, stocks, bonds, in the bank, unspent — buys freedom and security. Pick which one you want wisely.

    Wealth is completely relative. According to World Bank economist Branko Milanovic, ”the poorest [5%] of Americans are better off than more than two-thirds of the world population.” Furthermore, ”only about 3% of the Indian population have incomes higher than the bottom (the very poorest) U.S. percentile.” And those figures are adjusted for differences in cost of living.

    The easiest way to judge how well you’re doing is to compare yourself to people around you. The curse of living in the United States is that most people are doing well, so your own success looks ordinary. If you want to feel rich, look at the 90% of the world that isn’t American or European. You’ll realize that feeling rich is just a mental game.

    The goal of investing isn’t to minimize boredom, it’s to maximize returns. Successful investing is pretty boring. Its main requirement is patience and inaction. Most people demand more excitement, so they tweak, fiddle, and adjust their investments as much as necessary to destroy as much of their wealth as possible. If you want to do better than average at anything, you must do something that most people can’t. In investing, that means putting up with perpetual boredom. It’s a serious skill.

    The only way to build wealth is to have a gap between your ego and your income. Getting rich has little to do with your income and everything to do with your savings rate. And your savings rate is just the difference between your ego and your income. Keep the former in check and you should be fine over time.

    The most valuable asset you can have is a strong propensity to not care what others think. Most people are bad with money, so being good means doing things differently than they do. You won’t spend as much. You’ll invest differently. You’ll grow wealth slower. This can make you look like a fool in the short run. But who cares what others think? They’re probably idiots. As Charlie Munger put it, ”Someone will always be getting richer faster than you. This is not a tragedy.” Not only is it not a tragedy, but it’s a necessity. The ability to not care what other people think about what you’re doing is mandatory in achieving abnormal results.

    Spend more time studying failures than successes. You can learn more about money from the person who went bankrupt with a subprime mortgage than you can from Warren Buffett. That’s because it’s easier and more common to be stupid than it is to be brilliant, so you should spend more effort trying to avoid bad decisions than making good ones. Economist Eric Falkenstein summed this up well: ”In expert tennis, 80% of the points are won, while in amateur tennis, 80% are lost. The same is true for wrestling, chess, and investing: Beginners should focus on avoiding mistakes, experts on making great moves.”

    People are flawed, so a lot of stuff makes no sense. As James Grant put it, ”To suppose that the value of a stock is determined purely by a corporation’s earnings is to forget that people have burned witches, gone to war on a whim, risen to the defense of Joseph Stalin, and believed Orson Welles when he told them over the radio that the Martians had landed.”

    Anything can happen at any time for any reason. You might be laid off next week. You can be sued tomorrow. Or win the lottery. Maybe you’ll get cancer. Or a huge promotion. Stocks can rally for twice as long as you think and crash twice as fast as you assumed. History is one damned thing after another, most of it involves money, and there’s nothing you can do about it.

    Good luck.

    Vi är alla tacksamma, att vi hade turen att födas! Därtill i denna del av världen, i denna tidsålder!

    Jag hade turen att få växa upp som ett maskrosbarn, som gjorde mig tidigt kapabel att ta hand om mig själv!

    Jag hade turen att ha kriminella släktingar som lyckades skuldsätta mig och bota min naivitet!

    Jag hade turen att mitt dödligt sjuka barn, blev botad och lärde mig att aldrig ge upp hoppet och kämpa!

    Jag hade turen att lära mig att sätta mig i en sån position, att turen kunde ha en positiv inverkan, den dagen den behagade komma i min väg!

    Ja! Jag har mycket att vara tacksam för!

    Det jag är mest tacksamm för är att livet lärt mig att uppskatta dom små enkla sakerna och att det är jag som är i förarsätet på mitt liv!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s