Allmänt · Privatekonomi · Tankar om livet

Frivillig enkelhet eller självförverkligande?

Hos minimalisterna finns det ett inlägg författat som heter ”Har du skapat ditt eget liv?” som något förenklat handlar om att ifrågasätta sin egen livsstil i enlighet med klassiska teman som är centrala för många som läser spar- och enkelhetsbloggar. Arbetar du för att du måste eller för att du underhåller en hög konsumtion? Prioriterar du det som är viktigt för dig själv? Och så vidare. Inlägget är intressant men i kommentarerna efteråt fann jag också några tankar som jag tycker var tankeväckande. Kommentarerna var kloka och lyfte fram ett motsatt perspektiv: Måste man vara fullkomlig? Måste man hela tiden sträva efter det perfekt avvägda livet, och är den som helt plötsligt säger upp sig och seglar jorden runt mer lycklig (och lyckad) än de som tragglar på i sina vanliga arbetarklass-jobb och är glada för en ny platt-TV?

Kort sagt: Är frivillig enkelhet en statusfråga för medelklassiga komplex-typer som vill förhärliga sin egen prestation och aldrig är nöjda med sig själva utan hela tiden strävar efter ännu högre grad av tillfredsställt och lyckligt självförverkligande?

Nedan tänkte jag bemöta och resonera kring ett antal argument, vissa plockade från ovanstående inlägg och andra som förekommer på annat håll. Det kanske blir lite tillspetsat – hoppas att ni alla är med på att det är resonemangen i sig som är intressanta, inte att peka finger åt något håll.

Argument 1: Måste man få sitt drömliv direkt? Många vill ha allting nu – kan man inte få vara ok med att befinna sig på en medioker plats i livet nu, men att sträva efter att sakta men säkert få det bättre?

Reflektion: Jag tycker att ovanstående är klokt och jag ser inte att det skulle innebära en motsats till vad som oftast predikas när det kommer till downshifting och sparande. Sparande bygger ju tvärtemot på just en strävan efter långsiktiga, framtida mål. Vissa kanske upplever den stressiga vardagen, särskilt om man inte trivs storartat på jobbet, som så pass kvävande att man ser sig nödgad att ta till drastiska åtgärder – sälja allt och flytta till en stuga på landet, starta eget, inte jobba alls och så vidare. Istället för att uppfatta sådana val som kritik mot mig och min livsstil så väljer jag att hellre se dessa människor som några som banar väg för ett nytt tankesätt – det finns många trevliga sätt att leva sitt liv på.

Argument 2: Alla kanske inte har drömmar som går utanför ramen med att skaffa villa-vovve-volvo. Vad är felet med det?

Reflektion: Inget. Visst kan det i sammanhanget hända att det raljeras en del över det vanliga livet med arbete 9-5 och platt-TV (roligt egentligen, köper man någonsin en ny tjock-TV nuförtiden?) och det kanske man kan ha åsikter om. Det brukar ju däremot raljeras över att folk som sparar mycket av sin inkomst är för snåla för att leva livet också, så jag tänker att det går jämt ut. Det är väl snarare det att den nöjda typen av villa-vovve-volvo-människorna inte utgör målgruppen för den här typen av bloggar. Jag själv, som är intresserad av att förändra livet och skapa en härligare vardag för mig själv och min familj, går ju t.ex. inte in på shoppingbloggar och skriver spartips i stil med ”skippa latten” eller ”lägg upp ett pensionssparande!”. Jag är inte en del av den målgruppen, det intresserar mig inte och därför vinner jag noll och ingenting på att vistas på den typen av sidor.

Argument 3: Alla har inte samma förutsättningar att vare sig gå ner i tid, flytta eller cykla hit och dit, varken på ett ekonomiskt eller generellt plan.

Reflektion: Nej, det går aldrig att generalisera över ALLA människor. Förmodligen förhåller det sig dock så att det finns goda möjligheter att lägga om sitt liv för många fler än vad som själva inser det. Se bara på Omedveten eller medveten konsumtion, som är en fantastisk förebild i sammanhanget. Hon har inga stora inkomster men lyckas ändå lösa skulder och leva ett, vad det verkar, mycket givande liv. Downshifting, sparande och tidig pension handlar inte om att peka finger åt folk som har det sämre ställt. Snarare är det en mycket stöttande mentalitet där allas ansträngningar och framgångar uppmärksammas och beröms. Allting utgår i från de egna förutsättningarna och det är lätt att inspireras av varandra när det gäller mathållning, konsumtion och boende. Genom bloggcommunityn tycker jag att det påvisas nya möjligheter hela tiden för att faktiskt slå sig fri från ett liv som man inte vill ha. I sociala medier har t.ex. dokumentären om Jonna Jinton uppmärksammats mycket den senaste tiden. Jag tycker att det är bra att vi kan visa på att om vi inte fastnar i vissa tankegångar som begränsar oss, så ligger all världens möjligheter framför allas våra fötter.

Sedan kan jag tänka mig att historierna lätt blir ensidiga framgångssagor. Det handlar bara om de ekonomiska framgångarna och inte om när man sket i sparplanen och gick ut och åt en svindyr restaurangmiddag som sabbade budgeten för kommande tre månader. Kanske hade det varit roligt att alla delade med sig lite mer av dessa fadäser, som säkerligen har inträffat någon gång i också superspararnas livshistoria? Å andra sig tycker jag att det är inspirationen i att se vad andra klarar som är sporrande. Jag själv försöker att dela med mig av de svårigheter som jag upplever men det blir ofta på ett mer reflekterande plan. Varför jag tycker att något är svårt att lyckas med eller varför någon vana är så fruktansvärt svår att bryta med.

Den största anledningen till att det ibland kan polariseras mellan de som eftersträvar frivillig enkelhet och de som lever ”vanliga” liv, är att den senare gruppen ibland tenderar att klaga eller konstatera att livet inte är riktigt som vederbörande önskar, men att hen konsekvent vägrar att göra något åt problemen. Man vill ha mer tid, man vill ha mer pengar över, man tycker att livet känns innehållslöst trots konstant stress. Det är lite som att höra en vän beklaga sig över sitt midjemått samtidigt som den dricker öl och äter pizza – jag personligen bryr mig varken om din vikt eller vad du äter, men om du vill uppta min tid med att klaga så kan jag påpeka några uppenbara samband som kan förklara varför dina problem kvarstår.

För att återknyta till inledningen av allt detta. Det är nog inte optimalt att hela tiden eftersträva lycka i sig. Lyckan är ju som bekant en effekt av saker vi gör. Vi som tror på sparande och frivillig enkelhet anser att de ändringar vi gör i vår livsstil, med att cykla, äta rotfrukter (eller bönor för den delen :)), konsumera mindre och uppleva mer trevligheter kommer att leda oss till ett mer givande, och kanske lyckligt, liv. Jag har ingen önskan om att segla jorden runt men den personen som gjorde det hade förmodligen det som sin livsdröm, varför jag ändå tycker att det är värt att imponeras av. Ju mer vi människor inser att vi är olika och blir glada av olika saker desto bättre blir nog samhället. Idag är vi infösta i samma form där det ofta krävs 2 personers heltidsarbetande för att underhålla en vanlig familjs boende och konsumtion. Det passar säkert många, men långt ifrån alla. Vi som inte ser det som ett hållbart och njutbart liv kommer att fortsätta sträva någon annanstans. Konstigare än så är det inte.

Hur går era tankebanor kring detta? Är det ”fint” att eftersträva enkelhet? Finns det ett förakt mot de människor som trivs med att gå till sitt arbete och inte vill spara större delen av sin lön?

Annonser

10 thoughts on “Frivillig enkelhet eller självförverkligande?

  1. Åhhh… vilket bra inlägg!
    Jag kör köpstopp fr o m 1/10 -15 (dag 3 idag) t o m 1/7 2017 då vi skall flytta. Detta är mitt andra köpstopp – hade hela år 2010 förra gången.
    Vad som möter mig IBLAND ute bland folk är en fnysning och ett ”MINSANN så har jag köpstopp för alltid för jag har aldrig råd att köpa NÅNTING!!!” Vi ser OLIKA på saker och ting. Jag har en sparplan, växlar över all mat på ekologisk samt gillar utmaningarna som dyker upp längs vägen.
    Jag är mycket ”om och kring-mig”, nosar upp gratisförnödenheter där jag kan, är med på en bortskänkessida på facebook bl a. Jag sade upp mig från mitt jobb för en månad sedan och lider ingen nöd alls. Jag har dessutom börjat gå i kyrkan för att uppnå frid och det var ett härligt steg i rätt riktning. PENGAR finns i överflöd och räcker till alla. Det gäller ”bara” att känna in flödet.
    S☼liga hälsn fr sö Dalsland.
    http://thejeanettishway.blogspot.se

    Gilla

    1. Det låter som att du har hittat din grej! Jag tror också på att mycket handlar om hur man väljer att tolka det som händer livet, mer än det som faktiskt händer. Så fort man ser sig som ett offer för omständigheter så blir man bakbunden. Du verkar ha en glädjefylld tillvaro trots en mindre plånbok!

      Gilla

  2. Det heter ju frivillig enkelhet, på grund av att den är frivillig!

    Upplever nog att det är många som ser ner på oss, för att vi ofta har äldre bilar, omoderna kläder, möbler och en återhållsam livsstil.

    Det finns plats för alla! Tror faktiskt det finns människor som blir genuint lyckliga över en ny bil.

    Gilla

    1. Tror du verkligen att man kan bli genuin lycklig av en bil? Jag vet inte jag. Kanske är det så, men jag har nog faktiskt svårt att tro det. Men din huvudpoäng skriver jag under på, att det är frivilligt! Med det sagt så skulle ju jordklotet gynnas av mindre konsumtion från fler 😀

      Gilla

  3. Som en katt bland hermelinerna, och en ofrivillig enkelhetsmänniska genom arbetslöshet, låglöneyrke och inte någon längre utbildning, så känner inte jag mig som en förlorare. Jag trivs numera i min enkelhet och tycker att det ger mig så mycket mer. Med tjock-tv och knapptelefon så förstår jag ätt jag är en dinosaurie, men det bryr jag mig inte om. Har alltid förr sett med trängtan på de som jag tror har ”allt”. Men är du medelklass, universitetsutbildning, statusjobb och hyfsat betalt- så kan det vara svårt att gå ner i tid, för oftast har du dragit på dg stora lån, din arbetsgivare kan t o m vilja att du jobbar mer en heltid ibland. Och vantrivs du med ditt yrkesval så kanske det inte är så lätt att byta till något annat – eftersom man har gått igenom en utbildning som har kostat både tid och pengar. Vet del i min omgivning som gladeligen skulle byta jobb, men skulle förlora alltför mycket på det. alltså människor med mycket mer pengar och status än jag. Jag däremot kan byta från det ena ”skitjobbet” till det andra och har inget att förlora och är mera fri, förutom att jag måste få ihop till livets nödtorft och det går helt ok! Medans någon som har en betydligt höge standard och mera pengar, kan vara helt fast i det och väldigt ofri. Att frivillig enkelhet skulle var en lyx för medklassen vet jag inte om det stämmer? Jag är glad att den ofrivilliga enkelheten kom in i mitt liv, den fick mig att tänka om och till, känns bra för mig!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s