Allmänt · Tankar om livet

Den omöjliga tidsekvationen

En känsla av uppgivenhet lägrade sig över mig i helgen. Det kan ha varit en kombination av det förlängda mörkret som förra helgens tidomställning gav oss och insikter som några dagars ensamhet genererade. Jag började tänka mer och mer på den tid som finns tillhands och vilka krav den tiden ställer på oss – på mig. Att tala om livspussel är något jag gärna undviker, men det var något i den stilen som riktigt slog klorna i mig i slutet av förra veckan. Det var egentligen så att eftersom barnen var borta några nätter med anledning av höstlovet, och sambon bortrest samma dagar i tjänsten, så hade jag några dagar att disponera helt fritt, efter eget behag. Eftersom jag har något av en introvert läggning så tycker jag alltid att sådana dagar och kvällar är härliga och jag brukar passa på att läsa, sy eller pyssla med något annat avkopplande som inte blir av i vardagen. Så kände jag även denna gång. Men när valmöjligheten väl var över mig så var det inte fyllt av avkoppling och välbehag utan snarare ångest, stress och dåligt samvete.

Känslan av att vad jag än valde att göra, vem jag än valde att träffa och umgås med, så skulle det vara så mycket jag inte skulle hinna med att göra. Jag har gamla släktingar som jag hälsar på alldeles för sällan, trots att jag egentligen gärna skulle göra det. Jag har andra familjemedlemmar som jag inte heller träffar tillräckligt ofta. Ännu sämre ställt är det med mina vänner – livscyklerna och vardagsrytmerna är så olika att det är ganska svårt att hitta tillfällen att ses, faktiskt. Dessutom allehanda fix hemmavid som jag har låtit dröja alltför länge – städa lite där, måla lite här, skruva upp något där, installera något här. Tre kvällar hade jag till förfogande att spendera på vad som helst efter eget gottfinnande. Och det enda jag ville var att sjukskriva mig, krypa ner i sängen och stanna där. Jättelänge.

Även om sådana här känslor av vanmakt inte har passerat helt obemärkt förbi tidigare så har jag aldrig känt det så pass starkt som var fallet nu. Det var ganska obehagligt, hela känslan av att hur mycket jag än gör, och tar igen, så kommer jag aldrig att komma ifatt. Jag kommer alltid att ligga efter, springa några meter bakom, komma för sent. Det värsta var hur jag inte kunde se en lösning, ett alternativ eller ens en justering av något som skulle kunna förändra situationen till det bättre. Det var nog också en skillnad från tidigare, att jag var helt oförmögen att ta ett steg tillbaka och reflektera över situationen. Jag var bara i mitten av det utan förmåga att värja mig på något sätt.

Det har lagt sig nu även om jag fortfarande förnimmer känslostämningen någonstans i en andning som går lite för fort. I familjen har vi pratat lite om det här tillsammans och ska testa att göra några ändringar i rutinerna för att vardagen ska gå lite lättare och bli lite trevligare.

Är det någon av er som har upplevt samma sak och vidtagit en förändring av något slag som faktiskt har gett resultat? Berätta gärna i en kommentar i så fall, det vore verkligen roligt att höra om.

Önskar er alla en fin vecka!

Annonser

29 thoughts on “Den omöjliga tidsekvationen

  1. HEJ! Tänkvärt blogginlägg 🙂
    Som ensam mamma (100 %) till två hemmaboende flickor på 11 o 14 år har jag mycket att göra i hemmet. Jag gillar matlagning, bak och tvätt så så sett är det inga bekymmer. Jag valde att sluta jobba! Orkar helt enkelt inte. Åkte på högt blodtryck och sömnlöshet. Jag har fått lära mig att gå i från – gå ut en promenad när det liksom ”slammar igen” hemma. Börja i ena ändan är ett bra resonemang jag kör med mig själv och att INTE vara ovanpå allting samtidigt. Vänner har jag inga – det tar för mycket energi. Pladder och gapskratt klarar jag mig utan. Och jag är ingen kvällsperson så då faller det umgänget bort automatiskt.
    Jag gör ”allting” hemmavid på morgon och förmiddag så är dagen fri sedan. Det som inte blir gjort får vänta tills nästa dags energipåslag. (Är bara pigg fram till kl 14:00)
    Flickorna sköter själva städning av sina rum. De kan laga till enklare måltider.
    Jag som tidigare pedant har lärt om. Jorden går inte under om jag inte hinner. Och ingen arbetsplats i världen går före den hemma med ekologisk mat klar på spisen när flickorna kommer hem från skolan ❤
    Hälsn fr sö Dalsland!

    Gilla

    1. Jag grubblar ofta och mest när jag är ledig så jag gillar inte att vara ledig för länge☺️
      Mina grubblerier faller liknande ut men är några år längre fram i livet. Mina barn börjar att bli vuxna och behöver inte mig lika mycket. Tyvärr har jag ingen familj som jag är nära föutom den jag skapat själv. Jag har tappat många kompisar och vänner för att jag inte haft tid för dem. Nu försöker jag att med glöd kämpa för de få jag har kvar. När mina barn var yngre gick jag ner i arbetstid för att orka med.

      Gilla

      1. Pengar finns och räcker till alla. Det gäller ”bara” att våga ta steget. Jag hade inte mycket att välja på – var för trött för att orka helt enkelt. Nu har jag ro OCH ekonomin sköter sig själv till min stora tacksamhet 🙂

        Gilla

      2. Genom att knacka bort bekymmer med EFT och genom att alltid tänka på attraktionslagen så levererar Universum. Så länge barnen bor hemma har jag ju barnbidrag, bostadsbidrag och underhållet vilket täcker hyra, el, hemförs och internet. (De räkningar jag har). Vi lever i ett överflödssamhälle. Jag har vågat släppa ”säkerhets-tänket” och fått betydligt bättre ekonomi sedan dess. Sluta jobba = sålt bilen = minst 1 000 kr plus/mån. Tänker med glädje på pengar – ler ofta och tackar flera gånger varje dag för att jag har det så bra nft. Ett tips! Skänk bort saker, bjud på mat, baka en kaka till grannen, byt kläder med varandra etc. Allt genererar ett ännu större flöde ❤ PS!

        Gilla

    2. Att börja i ena änden av saker är generellt en god idé. Du verkar på allvar ha hittat ett liv som du vill leva, och det måste ha varit skönt att våga ta det steget. Jag är heller inte en överdrivet social person, däremot uppskattar jag väldigt mycket att träffa de goda vänner jag har. Det är snarare att skaffa nya som får stryka på foten.

      Gilla

  2. Jag tror att det bästa är att prata och klura på det tillsammans i familjen, så som ni redan gjort! Man kommer ofta på olika idéer och nya rutiner/vanor som kan göra stor skillnad. Vi vuxna kan också ofta ha föreställningar som barn på ett bra sätt ifrågasätter i sitt varande eller när man pratar.

    Sedan skulle jag vilja utmana dig lite grand. Det kan ju vara så att du behöver mer fri tid. Är man lönearbetande kostar förstås fri tid. Det kan vara att gå ned i arbetstid eller att köpa hushållsnära tjänster etc. för att slippa göra vissa saker i och med hemmet. Men jag har för mig att ni ganska nyligen valt att i stället köpa mer bostad (med dubblerat lån och 80% belåningsgrad). Nu kanske inte boendekostnaden (nu eller i framtiden med normal ränta och avvecklat ränteavdrag) står i vägen för att köpa mer fri tid. Men om den skulle göra det så kanske ni har en målkonflikt som tål att fundera på. Vad säger du om detta?

    I övrigt kan jag bara tipsa om samma som man alltid hör. Sluta titta på tv. Skär drastiskt ned på nyhetsintaget. Läs böcker i stället. Slopa alla sociala medier och lägg tiden på att träffa människor i stället (eller t.o.m. prata i telefon). Träna på något sätt varje dag, bygg in det i vardagen med korta insatser, men se till att göra det varje dag. Se över kosten så att du verkligen äter vad du behöver; tänk näringsämnen och inte maträtter så kan det bli lättare att improvisera när det behövs. Slopa alkoholen, stjäl tid, energi och pengar. Se till att sova det du behöver. Allt präktigt så det förslår, men icke desto mindre så funkar det, konstigt nog 🙂

    Liked by 1 person

    1. Du har helt rätt i att köpa mer bostad generellt är ett sämre sätt att få loss mer tid. Och hur resonerar vi kring det? Jag har tänkt oändligt mycket på just detta. Som vi bodde tidigare hade vi klarat oss på betydligt mindre pengar i inflöde än nu. Det som vägde över var egentligen att jag som livet är nu gärna lägger mer pengar på ett boende som gör vardagslivet härligare än på andra typer av nöjen. Blir det nödvändigt att prioritera om i framtiden så får det vara så, det känner jag egentligen varken rädsla eller nostalgi kring. Jag tror inte att val är förevigt – blir något dåligt så får man göra ett nytt val då. När det kommer till bostad kan man såklart förlora pengar på ett sådant tänk, men det må så vara.

      Tack för de övriga tipsen! En bit i taget skall jag erövra den präktiga livsstilen. Det är ju oftast inte svårare än det du skriver.

      Gilla

  3. Jag känner igen tankarna trots att jag inte har familj så jag har i princip alla kvällar ”lediga”. Men eftersom jobbet nuförtiden tar för mycket energi och är stressigt så är krafterna slut på kvällarna och ju mera som blir ogjort hemma, också roliga saker som jag brukar njuta av, destu mer stressad och rastlös känner jag mig. Jag försöker träna mig att ta en stund i taget och inte ta allt så allvarligt och vara snäll mot mig själv men det är minst sagt utmanande…

    Liked by 1 person

  4. Såg ett program på TV som hette ”Tidsjakten” som var intressant.Där fick man se olika exempel på tidstjuvar som ”åt upp” den tid man egentligen ville göra något annat.
    För en var det mobilprat, för en annan resor till och från arbetet, en tredje surfade bort tid.
    Så det gäller att sätta sig ner och fundera på vad man verkligen vill och sedan se till att skapa utrymme (tid) att göra det.
    Städning till exempel kan alltid vänta (eller så låter man någon annan göra det), människor och särskilt barn är alltid det som ger energi tillbaka!
    Om du var så trött att du bara ville ligga i sängen då var det säkert det du behövde mest,alla behöver tillåta sig att vila och bara vara.
    PS:Det var många år sedan nu jag kom på att det jag fått lära mig ”att jag måste städa” bara var nys,nästan ingen annan märkte om jag gjorde det eller inte.Där och då bestämde jag att jag städar bara när jag verkligen vill göra det och om någon annan tycker de vill göra det är de välkomna att hugga i.Det har hänt att ett av barnen frågade när jag tänkte städa och jag svarade att jag väntar på inspiration (fnissar än när jag tänker på det) och att du får gärna göra det om du vill.DS.

    Gilla

    1. Människor och barn tröttar också. Och det vågar jag säga som har FEM egna, ett barnbarn, två till på gång och efter tio år i skolans värld. Jag fyller bäst på energi genom ensam löpning, tystnad och genom att gå i kyrkan. Idag t ex är det pianomusik och kåseri vid flygel – just i kyrkan. Att ensam laga mat och njuta med eller utan barnen är lycka. Att åka buss är rogivande.

      Gilla

      1. jag känner också igen mig och efter att ha bloggat i några år så vet jag att det går i perioder. För min del har jag under en längre period övertrasserat tid och energikontot så nu är jag inne i en period där jag känner att jag nästan inte hinner eller orkar med någon ting. Jag har försökt att börja i det lilla med att äta bättre och träna igen – utan att gå till överdrift. Sen är vi alla olika, vi tankar energi på olika sätt, vissa genom tystnad och skogspromenader, andra genom ett aktivt socialt liv.

        Gilla

  5. Jag känner igen mig i massor (i princip skälet till att jag bloggar finns i samma upplevelse) och håller med det som sagts i kommentarerna. Jag försöker fylla på med lite dock. Jag tror det finns flera faktorer i den här ekvationen.

    1) Många av oss har för mycket på bordet, alltså för många och omfattande saker igång. Vår vilja att göra mycket lurar oss.
    2) Att bli vuxen och åldras betyder att man måste lära sig leva med begränsningar och ofullkomligheter. I det behövs prioriteringar och tyvärr svider dom alltid.
    3) En stark åsikt om vad som är ”bra” att göra. Behovet av att uppfylla någon sorts norm. Satt av andra eller en själv.

    Alla tre punkterna ovan kan man angripa samtidigt som man gör konkreta saker som exempelvis Storugglan tipsat om. Men det finns mer. Jag brukar exempelvis göra en liten dagsplan ibland. En plan som ”om jag gör det här” är jag nöjd med dagen. Realistisk men lite utmanande. Arbetet att göra planen gör att jag måste sluta tramsa med alla möjligheter som finns och koncentrera mig på att göra några val och vara nöjd med det.

    Liked by 1 person

    1. Jag gillar din plan för dagen. Något liknande har jag använt mig av men inte lika strukturerat. Igår var min uppgift efter att nattning var avklarad att göra två satser köttfärsås – en köttig och en vegetarisk. Det blev gjort och jag kände mig rätt tillfreds med det. Använde för övrigt plättjärnet också med mycket bra resultat 🙂

      Alla dina tre punkter rymmer sanningar. Särskilt punkten 3 är intressant, för den är svår. Det tar tid att lära sig vilka måsten som kommer utifrån och vad man själv egentligen vill prioritera att göra!

      Gilla

      1. Ja, att uttala vad som vore trevligt att uppnå en kväll eller en helg är riktigt bra faktiskt. Även om man inte gör mer så blir det liksom en förankring av vad som är ”bra”.

        Punkt tre kan man analysera eller bara angripa genom att säga att man bryr sig mindre om normer än tidigare. Ofta händer inget allas om man gör något annorlunda.

        Gilla

  6. I perioder har jag samma problem som dig. Hur mycket jag än gör av den där eviga listan är jag aldrig någonsin ikapp. Har jag fortfarande näsan över ytan börjar jag med rutinen att göra EN sak varje dag som gör livet hemmavid lättare. Typ som att rensa något litet utrymme eller strukturera något så vardagen flyter bättre. Har jag kraft kvar ingår också 30 min hushållsarbete varje kväll. Då känner jag att jag gjort något samtidigt som 30 minuter och en liten uppgift inte tar hela kvällen eller gör att jag känner mig pressad.
    De senaste veckorna har jag dock känt att det enda jag vill göra när jag kommer hem är att kolla på en dålig serie och sticka en sjal. Så nu försöker jag bejaka det. Alla kvällar när inget annat är akut stickar jag och plöjer dålig serie. Snart kommer jag tröttna och då kan jag gå tillbaka till att tvätta och städa och sånt igen. Det kommer ju inte behövas mindre då direkt…
    Känner redan att den här seg-perioden är på väg bort, jag har ju till och med börjat kommentera bloggar igen 🙂
    Hoppas du känner dig bättre snart!

    Gilla

    1. Gillar din inställning att faktiskt bejaka olika sinnesstämningar. Precis som du skriver så är det kanske så att hjärnan behöver en avkoppling genom att handarbeta och titta på en halvkass serie. Så kan man lugna ner och samla energi till nästa fas som förmodligen blir lite annorlunda. Tack för vänligheten!

      Gilla

  7. Jag känner också igen mig i det du beskriver. Det som funkar allra bäst för mig är att skriva listor med små uppgifter så att jag kan känna lyckan i att boka av en uppgift 🙂 Men framförallt för att hålla koll på vad som egentligen behöver göras och vad jag vill göra.
    Vi har även försökt att förenkla så mycket som möjligt i familjen där vi köper städning, veckohandlar samma dag, har fasta dagar för mat (t.ex. kyckling måndagar, vegetariskt tisdagar osv.), bäddar rent och tvättar samma dagar så att det blir så få val och så lite planerande som möjligt. Vi har alltså ett fast veckoschema där vi vet vem som gör vad och vilken dag för att få så mycket fri tid som möjligt till sådant vi tycker är roligare helt enkelt. Vi har två barn under 4 år och tycker att detta fungerar bra för oss för tillfället, jag antar att vi kommer ha en annorlunda situation när barnen är lite äldre och kan hjälpa till med fler uppgifter (just nu hjälper de till med att plocka undan i sitt lekrum, ställer bort tallriken efter maten och hjälper gärna till med att vispa allt som man får vispa vid matlagningen :))
    Ett av mina problem är att jag lätt fastnar framför en skärm när jag börjar bli trött och surfar på sådant som bara åker förbi på skärmen, vilket ju är helt meningslöst. Här har jag satt en regel på att bara surfa, kolla sociala medier m.m. en dag i veckan, vilket gör att jag inte känner stressen över att hålla mig uppdaterad som jag lätt kan göra annars.
    I stort sett funkar det bra för mig att sätta någon form av ramverk så att jag behöver fatta så få beslut som möjligt gällande vardagliga ting.
    Gillar verkligen din blogg!
    Hoppas du kommer över den inre stressen och snart känner dig bättre!

    Gilla

    1. Hej Linda! Tack för din kommentar, och det är verkligen upplyftande att höra att du gillar bloggen! Jag har försökt med avbockningslistor och fasta dagar för den ena och det andra, men jag börjar dra slutsatsen att det kanske passar bättre för vissa än för andra. För mig går det nämligen ganska lätt i baklås och jag ser bara listan där ingenting är avbockat och allting bara skjuts längre och längre fram i tiden. Att handla på fasta dagar fungerar super tills man kommer till veckans andra dag och inser att man glömt fyra grejer som man måste stödhandla och så vidare. Som du förstår är jag inte en av de mest strukturerade människorna som vandrar här på jorden. 🙂 Däremot så tror jag att det är superviktigt att man inser vem man är själv och vad som passar. Alla råd är ju inte för alla, och det tycker jag har hjälpt mig ganska mycket, för nu kan jag lägga mer krut på det som funkar för mig.
      Något jag verkligen delar är däremot din uppfattning om skärmtid. Det är ju rent ohälsosamt och jag håller på att vidta vissa förändringar i mina vanor här. Återkommer kring detta!

      Gilla

  8. O, jag saknade dem som fick familj, som blev så fulla av sitt och sig själva. Alla relationer behöver inte bygga på fullständig rättvisa, men ömsesidighet. Självupptagenheten idag är enorm. Man hinner knappt bry sig eller tänka på andra. Många människor har en hög standard och en ständig fart på karusellen. Materiellt sätt allt de kan önska sig, trots det, känns det torftigt.
    ” Vad gör det om du vinner hela världen, men förlorar din själ.”

    Gilla

    1. Intressant med perspektiv från ”andra sidan” 🙂
      Det är nog så att vi alla skulle tjäna på att försöka förstå varandras situationer lite mer, från bägge håll. Det som är svårt, i min mening, när man får familj är ju att tiden ska fördelas över så vansinnigt många saker, på ett annat sätt än vad som är fallet innan man får barn. Sedan har du nog rätt i att många blir självupptagna – barnen är en så stor del av den egna tillvaron att man har svårt att distansera sig till det även i sällskap av andra.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s