Privatekonomi · Tankar om livet

Hur påverkar uppväxten vår ekonomi?

Något som nog betraktas som allmänt känt i Sverige i dag är att det inte går att arbeta sig rik. Denna hållning är också något som flertalet av sparbloggarna angriper och aktivt motbevisar. Vad man än anser om saken så är det intressant att fundera på varför så få av oss människor väljer att spara i större utsträckning.

Vissa debattörer hävdar att framgång är möjlig för alla och att alla har samma möjligheter att ”komma någonstans” här i världen. Andra debattörer hävdar att framgången endast är möjlig för några få, privilegierade personer. Säkert ligger sanningen som så ofta annars någonstans mitt emellan. Men det fick mig att börja fundera över min egen uppväxt och hur den uppfostran som jag har fått har påverkat mitt ekonomiska sinne.

Jag växte upp i en av Stockholms förorter. Typiskt mitt-emellan-område, inte väldigt fint men inte heller påvert. Vi bodde i ett villaområde, omgivet av radhusområden. En genomsnittlig medelklass skulle jag tippa. Min pappa lyfte nog en hyfsad lön men mamma jobbade i ett typiskt låglöneyrke. Vi åkte alltid på semester på somrarna – inte så ofta långt och med flyg, men gärna med bilen ner till Danmark eller ännu längre i Europa. Jag och syskonen har aldrig haft särdeles mycket prylar men heller inte behövt sakna något.

Sista veckan i varje månad var det dock snål-vecka, och inte med flit skulle jag tro. När räkningarna skulle betalas var pappa alltid på dåligt humör. De rådande politiska stämningarna var borgerliga, varför jag alltid har fått höra att då skatterna är så höga, så är det omöjligt att spara ihop pengar i någon större utsträckning.

Just det här tror jag är det som har skapat mina referensramar när det gäller pengar och privatekonomi – att pengarna alltid tar slut innan nästa lön kommer, att det är omöjligt att spara pengar och att privatekonomi är ett skäl till dåligt humör. Och allt detta trots att vi hade det bra!

Det positiva som jag tror att jag har med mig är synen på prylar och att ha ”det senaste”. Det fick vi inte så ofta. Jag var en av de sista i min klass att få en mobiltelefon till exempel, vilket kändes lite jobbigt då. Å andra sidan lärde jag mig att hantera socialt tryck utan att stila med trendprylar, vilket jag är väldigt glad för.

Även om pappa kanske gjorde något försök till att skapa ett ekonomiskt medvetande, genom att visa hur man kan göra en budget minns jag, så var det ingenting som tog fäste egentligen. Kanske för att mina föräldrar själva nog inte var så väldigt bra på att handskas med sådana verktyg? Hur som helst har tanken aldrig någonsin tidigare slagit mig att man kan spara till något annat än konsumtion.

När jag funderar på mina förutsättningar så undrar jag varför jag egentligen alls kom in på det här spåret med att försöka förbättra min privatekonomi, att spara mer och på sikt kanske till och med kunna skapa lite mer frihet och oberoende för mig själv? Kanske är det för att jag har ett stort behov av att känna mig oberoende – jag har alltid tyckt mycket illa om att vara helt beroende av andra.

Annonser

15 thoughts on “Hur påverkar uppväxten vår ekonomi?

  1. Personligen tror jag att förebilder är så otroligt viktigt och även om man i unga år gör uppror mot det som föräldrarna tror på så har man det ändå med sig i bagaget den dagen som det behövs.

    Jag hade två väldigt olika ekonomiska förebilder, min mamma som spenderade det mesta som kom in på kontot medan min far var mer sparsam. De balanserade ut varandra ganska bra eftersom mamma tog ansvaret för mycket av det dagliga (kläder, mat) och pappa tog hand om det mer långsiktiga (hus, bil). En ganska traditionell uppdelning men också något som verkade passa deras personligheter bra. I realiteten hade de som gifta allt gemensamt men de hade delat upp ansvaret emellan sig. Jag hade också två äldre släktingar som var ekonomiska förebilder i form av en farmor som kunde koka soppa på en spik och var extremt bra på att vara både sparsam och generös. På andra sidan hade jag en Morfar som var mer slösaktig men också generös och levde livet till fullo…han blev inte så gammal men han gjorde mycket på de år han fick.

    Personligen tror jag att jag har försökt ta det bästa av dessa personer men samtidigt har man ju gjort sina misstag. http://frivid42.com/2015/10/12/vara-storsta-ekonomiska-misstag/. Dock så märke jag när jag till exempel hade satt mig i klistret och köpt på mig lite för dyr bil och lite för dyra vanor efter att jag börjat jobba att min fars förmåga att budgetera fanns där någonstans i bakhuvudet och när jag märket att pengarna inte riktigt räckte så var jag snabbt fram med excel arket och räknade ut vad som var tvunget att stryka på foten. Någon utan den erfarenheten hade kanske istället börjat dra på sig skulder då?

    En händelse som jag specifikt kommer ihåg från min barndom var när jag ville ha linser (istället för glasögon) men dessa kostade lika mycket på ett halvår som ett par glasögon kostade vilka jag kunde ha i 3 år. Jag tjatade på mina föräldrar, istället för att då säga att vi inte hade råd så sa min far…”linser kostar x kr” vad som vi har nu som kostar ”x kronor” vill du vara utan?

    Det satte ett grundläggande ekonomiskt tänk i mitt huvud och även om jag har gjort avsteg från den smala vägen ibland så har jag alltid hittat tillbaka med hjälp av dessa erfarenheter.

    Gilla

    1. Just att lära barn att prioritera rekommenderas ju ofta gällande privatekonomi, genom att välja mellan två saker. Det är ju fel att säga att man inte har råd. Man kan ju bara inte (och vill inte) köpa precis allt.

      Gilla

    1. Tack för ditt engagemang! Jo, det kan nog vara hemskt att vara helt beroende av en arbetsgivare. Och ja, ofri är man ju. Men jag tycker ändå att det finns många många positiva sidor som lätt negligeras. Det är först och främst härligt att kunna försörja sig! Sen är det också härligt att göra gott och vara till nytta för andra.Men är man på fel ställe så är det hemskt. Glad måndag till dig!

      Gilla

  2. Det jag märkt genom livet, är att hos åtminstone mindre arbetsgivare, sker en maktförskjutning den dag dom inser att löntagaren inte är beroende av arbetsgivaren längre.

    Det krävs inte så mycket, det kan räcka med att löntagaren är skuldfri.

    En dålig arbetsgivare kan bli en bra arbetsgivare, om det finns en bra maktbalans.

    Gilla

  3. Jag är uppväxt i en småföretagarfamilj där det mer eller mindre alltid varit hårda tag om slantarna. Kan knappt minnas att mor och far unnat sig någonting under min barndom. Ingen semester utan på sommaren åkte vi barn till mormor. Det veckohandlades och aldrig nåt mer däremellan – onsdag torsdag var rätt torftiga dagar. Så när jag började extrajobba vid 13års ålder försvann pengarna snabb. Under hela min tonår och fram tills 3-4år sedan har jag varit besatt av pengar som spenderarmedel. Jobbade i princip heltid under mina gymnasieår för att få PENGAR att bränna. Jag kan bara säga att är det något som jag saknar från grundskolan är det en rejäl ekonomivända, några ord om självkänsla och vad all reklam vill dig, egentligen. Man mår inte bättre av kläder och prylar. Nu driver jag tillsammans med mina färäldrar företaget, och jag har en helt annan syn på ekonomi och vad som är konstruktiv konsumtion. Jag är mjölkbonde så jag hinner inte ens se pengarna innan de skall vidare tyvärr!

    Gilla

    1. Jag har ofta gjort liknande iakttagelser – de som är uppvuxna utan pengar kan skaffa sig ett lite destruktivt förhållande till dem senare. Bra poäng med skolan, det är ju galet att inte privatekonomi finns på schemat.

      Gilla

    1. Det som jag tror är faran, och som jag delvis ser hos mig själv också, är att man har med sig en inställning om att man inte ska behöva sakna något, överhuvudtaget, nånsin. Vill jag ha något så köper jag det – utan reflektion. Det känns som en stor uppoffring när man står över något i inköpsväg, vilket ju är genuint ohälsosamt 🙂
      Uppskattar din blogg, uppfriskande med din uppriktighet tycker jag.

      Gilla

  4. Det är svårt att som vuxen veta hur man ska förhålla sig till privatekonomi spara/slösa. I min uppväxt med en ensamstående förälder som alltid påminde oss om hur bra alla andra hade det, att vi inte hade råd och att kronofogden skulle knacka på dörren så kan jag lätt dras med i konsumtionssamhället. Vill att mina ungar ska ha allt det jag inte fick, men ändå få bra värderingar och lära dig hushålla och spara. Har precis hittat till din blogg och det ska bli spännande att följa !

    Gilla

    1. Tack så mycket, och varmt välkommen!
      Din formulering är talande och svår: ”vill att mina ungar ska ha allt det jag inte fick, men ändå få bra värderingar…”. Det är ju hela tiden en balansgång mellan vad som är bra att ge, dvs. rimligt och hyggligt som förälder att förse sina barn med, och vad som blir motsatsen – dvs. när barnet förväntar sig allt och uppskattar inget. Jag landar mer och mer i att jag måste anpassa det jag ger mig själv, så att det är på samma nivå som det jag ger barnen. Jag kan ju inte som exempel köpa nya kläder och prylar till mig själv på löpande band, och sedan be barnet att välja mellan olika saker som det vill ha eller behöver. Så att justera min egen livsstil gör kanske att barnen får något rimligt att förhålla sig till. Får bli ett separat inlägg om detta tror jag, det är mycket intressant att diskutera!

      Gilla

  5. Min mormor var väldigt sparsam, resten av släkten skämtade alltid om hur hon sparade småstumpar av tvål, tog reda på inslagspapper etc.etc. ”Den som spar på smått, den får stort” sa hon. Hon var mest typ hemmafru men hade lite påhugg och tjänade ytterst lite pengar. ÄNDÅ hade hon pengar på banken och det fattades aldrig något. Nu har det gått upp för mig att hon hade ju verkligen fattat grejen! Nu när någon i familjen kan småle åt hennes sparsamhet blir jag nästan upprörd och jag hoppas verkligen att hon ser mig från sin himmel när jag bunkrar billiga varor på extrapris. Hon är ett lysande exempel på att det är utgifterna, och inte inkomsterna, som ger ekonomin. Den som spar på smått har verkligen större möjlighet att få stort, det är ju såå sant. Å vad jag önskar att jag hade snappat upp mer från henne redan när jag var riktigt ung.

    Gilla

    1. Och man kan verkligen avundas sådana personer tycker jag, för vilka allt det där sparsamma är helt naturligt! Jag gillar motto också, det känns sådär härligt husmoderligt och rekordeligt på nåt sätt 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s