Privatekonomi · Tankar om livet

Att bjuda i överkant

Får jag önska ett inlägg så här inför påsken?! Tycker det är svårt med storhelger och förväntningar … Vi har en del gäster över helgen. Vissa av dem kommer och ” bor på hotell med helpension ” andra hjälper till erbjuder sig handla om ” nåt behövs ” .just den här helgen får vi besök av både nära släkt och mer avlägsen . Brukar säga att alla går handla det man vill äta. Funkar väl så där …. Hur gör ni andra kring storhelger/ semestrar?

Ovanstående kommentar fick jag på det senaste inlägget (här). Hanna tycker uppenbarligen att det är trevligt med besök men vill helst inte bedriva, och bekosta, ett pensionat med helpension för alla som vill komma på besök.

Att ha turen att ha släkt och bekanta att fira högtider och andra trevliga saker med är ju verkligen en ynnest, och säkert fungerar det smärtfritt för de flesta. Men hur gör man egentligen när gästerna inte uppför sig så som man har hoppats, tänkt och tycker är rimligt? När de stannar för länge, inte erbjuder sig att dela kostnader, inte hjälper till med matlagning eller undanplockning eller andra väsentliga saker? Det mest störande, i min mening, med detta beteende hos bekanta är att det ju helt tar bort glädjen i att bjuda och istället fyller sinnet med ilska, orättvisetankar och missunnsamhet. Att bjuda är ju något av det härligaste som finns tycker jag! Att få laga mat, tänka ut något som gästerna kommer uppskatta, avnjuta något gott tillsammans. Det är underbart.

Men hur kan man göra om man står inför en situation där de här problemen uppstår? (med risk för att det börjar likna Magdelena Ribbings vett-och-etikett-spalt)

Först tror jag att man måste klura ut sin egen agenda, och vara uppriktigt med sina förväntningar. Vad vill du, och vad är du villig att prioritera bort? Om du till dina gäster kommunicerar att de inte behöver tänka på något utan att det bara ska bli SÅ roligt att ha dem på besök, så kommer nog de flesta att ta dig på orden. Då dyker de nog upp på farstukvisten utan lakan eller matbidrag och på sin höjd en artighetsblomma i utsträckt hand. Det här tror jag är en viktig komponent som nog tyvärr, även om jag drar mig för att göra könsstereotyper, är vanligare bland kvinnor. Man säger en sak men förväntar sig ibland ett annat utfall än det man har uttalat. Så – tillbaka till dig själv: Vill och kan du förse gästerna med handdukar och lakan? Om inte: ut med språket!

Så till maten: En variant kan naturligtvis vara att man, som i Hannas fall, säger att alla får handla det de vill äta. Det kanske fungerar ibland men jag tror att det strider mot en grundläggande logik när vi samlas i gemenskap. Då vill vi ju göra saker tillsammans, allra mest äta, för måltiderna är centrala punkter för att befästa gemenskap. Så att alla ombeds att handla det som de vill äta tror jag har dåliga förutsättningar att lyckas. Det finns andra alternativ och här varierar det nog beroende på personlighet och läggning. Jag är till exempel hemskt obekväm med att be om pengar, dvs. splitta kostnaderna. Det fungerar bra när man t.ex. åker på en skidresa med goda vänner, där alla kan kasta in en bestämd summa i en pott som man sedan handlar för. Det tycker jag är optimalt. Men att ha besök hemma, eller i vårt fall kanske snarare i sommarstugan under semestertider, och bjuda på mat och dryck för att sedan be om betalning – det är något som jag helst undviker.

Ett bättre alternativ i mitt tycke är att man som värd delar ut specifika uppdrag. En gäst/familj kan få uppdraget att tänka ut och handla middag till långfredagen, en får detsamma till påskdagen, en får uppdraget att handla frukost åt alla för alla dagar. Det tycker jag fungerar absolut bäst. Då blir alla involverade, vilket generellt bidrar till en god stämning, och alla kan välja fritt efter en kostnadsnivå som passar dem (en aspekt som ofta glöms bort). Den som har en mer ansträngd ekonomi kan bjuda på potatis- och purjolökssoppa med bröd, och den som har större rörelsefrihet kan bjuda på en skaldjursgrillning. Eller vad man nu föredrar. Jag upplever heller inte att detta är något som är pinsamt att be om. Det räcker med att skicka ut ett sms där man skriver: ”Hej alla, så roligt det ska bli att få umgås i helgen! Vi skulle blir superglada om ni har möjlighet att ta med egna lakan och handdukar. Tänkte också be att fördela lite matplanering- och inköp mellan oss och då föreslår vi att x ansvarar för fredagsmiddag, y för söndagsmiddag och z för frukost. Vi bjuder på påskmiddag….” osv. Det här fungerar bra om man är värd vid jul eller midsommar också – ett klassiskt knytkalas där man ber folk att ta med de godsaker som de är bäst på att tillaga. Det är värt att komma ihåg att man också blir ganska obekväm och frustrerad som gäst om man har erbjudit sig att hjälpa till men fått höra att det inte behövs, för att sedan se två sönderstressade personer jaga fram och tillbaka och slå knut på sig själva för att servera frukost, lunch, middag och diverse annat som hör till. Det kan ta trevligheten ur vilket sammanhang som helst.

Själva hushållsarbetet är ju lite knivigare. Den som inte har öga för att plocka av bordet när man ätit klart, eller tömma diskmaskinen när den är ren, är åtminstone jag inte så bekväm med att tillrättavisa. Är jag värd så är jag nog beredd innan på att dra ett större lass och är helt okej med det. Blir proportionerna orimliga så kommer det naturligtvis att leda till friktion. Då är det generellt lättare att adressera ett diffust ”ni” i de här sammanhangen: Kan ni tänka er att förbereda lite lunch medan vi går och handlar? Skulle ni kunna ta hand om disken medan jag går upp och nattar barnen? Jag återknyter till stycket ovan: Man måste ta ansvar för hur man uttrycker sig. Säg inte att du tar hand om allt om du inte tycker att det är okej. Be om hjälp! Formulerat på ett trevligt sätt kommer det knappast att leda till dålig stämning.

En ytterligare reflektion som jag känner är väl värd att understryka: Skruva ner dina förväntningar, rejält! Vi har alla olika preferenser. Om du är en finsmakande matälskare så kommer du kanske bli besviken om fredagsmiddagen som gäst x står för består av Krögarpytt ur Felix-förpackning. Om du är en perfektionist som inte klarar av att ett enda odiskat glas står framme så kanske du tolkar det som väldigt respektlöst av den gäst som glömde att plocka bort sin frukosttallrik. Släpp de här sakerna och gå tillbaka till grunden. Varför träffas ni? Det hänger inte på Krögarpytten, eller på en kvarglömd tallrik. Hur du reagerar på den typen av saker ligger faktiskt helt i din egen kontroll. Är du en sådan som har väldigt rent hemma så kanske du inte bör förvänta dig att hemmet ska hålla samma skick med 10 gäster och stora middagar. Man kan i mitt tycke förvänta sig att alla plockar undan efter sig själva, men kanske inte att alla dammsuger på daglig basis. Tycker du ändå att det är viktigt får du ta det ansvaret och göra det själv, utan antydan till sur min.

Det finns mycket att säga om samspelet människor emellan. Som med så mycket annat tror jag att åtminstone en nyckel i den här kontexten består av god framförhållning. Summa summarum:

  1. Rannsaka dig själv, dina förväntningar och prioriteringar. Var ärlig.
  2. Var uppriktig mot dina gäster. Involvera dem och be dem om hjälp utan att skämmas.
  3. Ta ansvar för dig själv och ditt beteende. Dvs – pika inte Krögarpytten 🙂
  4. Släpp krav och press och ha trevligt tillsammans.

Vilka tips och råd har ni andra för liknande situationer? Skulle ni lägga till något på listan?

Annonser

7 thoughts on “Att bjuda i överkant

  1. Mycket bra inlägg!
    Funkar i stort på detta sätt i vår släkt!
    Men som man, har vi ju ovanan att tro att folk menar det dom säger och det skulle vara en befrielse om det alltid fungerade på detta sätt och man slapp spekulera i vad värdparet verkligen menar.

    Gilla

    1. Tackar! Det är ju en ständigt aktuell fråga egentligen – vad kan man be om utan att vara snål? Jag håller med dig, jag tycker verkligen att det är skönt när folk säger det de menar, för jag är inte alltid bra på att uppfatta tonfallsnyanser…

      Gilla

  2. Mycket bra inlägg. Vår princip är att vi förbereder oss på att bjuda på allt. Vi köper inte en massa lyx utan ganska enkel mat och dryck men rikligt så att det räcker till alla. Sen brukar det falla sig så att de flesta gäster ändå tar med sig något så då blir det kanske en extra efterrätt någon dag, några extra goda viner till middagen eller nått annat. Alltid trevligt men inte något som planen bygger på. Vid större högtider med familjen brukar vi dela upp uppgifter så att alla bidrar till exempel till julbordet…alla efter egen förmåga så vi brukar tänka både på plånboken och tiden så att det funkar för alla. Med våra vänner som bor nära oss brukar vi ofta göra så att den som blir bjuden tar med sig efterrätten vilket förenklar för värden och gör det hela lite mindre formellt på något vis.

    Gilla

    1. Det låter trevligt. Det är ju faktiskt väldigt trevligt att bli bortbjuden till någon som fixar allt. Men det bygger på en viss ömsesidighet för att det ska vara hållbart i längden för alla parter. Jag tycker också att det är en fördel med att ha koll på pengarna ju är att man faktiskt kan kosta på sig att bjuda utan att behöva oroa sig för kontobalansen. Det ger frid.

      Gilla

  3. Tack för ett bra inlägg! Jag gillar att bjuda – och att bli bjuden. Jag bjuder gärna på allt men när man har bjudit samma person några gånger utan att ha fått nåt tillbaka, ja då börjar jag dra öronen åt mig och givmildheten minskar drastiskt.
    Tycker att det är svårast med släkten, särskilt när äldre familjemedlemmar som inte har koll på sina ekonomi snålar mot oss andra. Då tappar jag respekten faktiskt. Den äldre generationen ska vara en stöttepelare och inte bete sig som barnungar. Punkt.

    Gilla

    1. Tack! Håller med det om äldre släktingar – man vill gärna ha förebilder att lära av. Jag tycker också om att bjuda men jag måste nog ovilligt erkänna att jag mer och mer kan känna att det lätt drar iväg så mycket i pengar… Men det styr jag ju över själv såklart.

      Gilla

  4. Tänkte på en annan sak med det här att bjuda. När jag är hemma hos någon nära som jag ofta är hos och inte ”får” bjuda eller ta med något själv känner jag alltid att jag liksom måste betala igen genom att göra massa hushållsarbete. Alltså diska och plocka av och fixa smågrejer runt maten. Då kan det vara lättare att bara ta med något och ”köpa sig fri”. Det är ju inte säkert att värdinnan i fråga vill ha mig springande i köket bara för att jag inte känt att jag bidragit. Å andra sidan kanske det är att göra det hela till mer om mig än nödvänigt. Blir man bjuden är det också härligt att tacka och ta emot 🙂
    Annars är jag för traditioner. Om man alltid har påskmiddag med släkten på samma ställe och alla alltid tar med det de brukar blir det lätt och ingen behöver undra. Vi är i en sommarstuga en vecka per år och blir alltid bjudna frikostigt. Traditionen ger att jag städar extremt noga när vi åker. Då får de årets storstäd gjord, eftersom traditionen är innarbetad känns det aldrig konstigt för någon!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s