Hållbar livsstil · Tankar om livet

Enkelt liv = tråkigt liv?

I somras läste jag ett ganska tankeväckande (och roligt) inlägg av Onkel Tom med rubriken ”Bara för att det finns ett lutande torn i Pisa behöver du inte åka dit!”. Det slog helt klart an på en obestämd sträng hos mig för jag har tänkt på det där en hel del i efterhand. Kontentan var, lite snabbt och slarvigt, att människor utan att reflektera spenderar mycket tid och pengar på att resa än hit och än dit, utan att tänka på det man redan har – man längtar hela tiden efter något annat. De flesta av oss kan nog känna igen sig i det. Det är betydligt enklare att konstatera vad man saknar än att aktivt känna tacksamhet över det man har.

Jag har själv funderat i liknande banor när det gäller semester och resor, t.ex. när vi reste till Thailand och jag funderade på varför vi egentligen ens ville dit (inlägg här) och sedan när vi bokade årets sommarsemester som blev en resa till Spanien (inlägg här). Vad är egentligen poängen med att resa? Jag känner att jag vill det, men när jag ska granska mina motiv är det svårt att greppa några konkreta argument.Vad är det man brukar höra? ”Det ska bli så skönt att komma bort”, ”Man måste få sig lite sol”, ”Jag har hört att det ska vara jättefint där”. Ni har säkert egna tillägg.

Det finns ju också fin- respektive fulresor. Att resa till något ovanligt ställe utanför ordinarie turistexploatering är lite fint, att resa till ett all-inclusive-hotell på Kanarieöarna är ganska fult. Men hur kommer sig egentligen allt det här? Är det vädret som driver oss svenskar att resa till solen? Har vi en önskan om att se all världens fina saker? Eller är det så tråkigt hemma att vi faktiskt bara vill komma bort lite då och då? Rättfärdigas dessa behov till större del om vi åker på en trendig gruppresa med historiskt tema och guide än om vi lägger upp fötterna på en solstol på Teneriffa och dricker Coca-Cola?

När jag läser lite om turismens historia dyker syftena ”nöje, avkoppling och bildning” upp, vilket ändå verkar stämma förbluffande väl överens med våra rese-skäl i modern tid. Vi må ha olika syn på vad som är nöjsamt, och avkopplande, men på vårt eget sätt är det kanske vad vi är ute efter. Bildningen är intressant – att få uppleva något nytt, annorlunda från vår normala tillvaro, vill många också uppnå (inklusive jag själv). Man kanske får nya perspektiv på annars självklara saker när man upptäcker att det fungerar helt annorlunda i ett annat land – och så vidare. Det kan ju bli ganska personlighetsutvecklande.

Tillbaka till det lutande tornet i Pisa. Varför man ska åka och titta på det vet jag egentligen inte. Men hur innehållsrikt blir livet om man skulle applicera det resonemanget på allt man gjorde? Då skulle man antagligen inte få så mycket nya intryck eller stimulans och nöja sig med att röra sig i sitt eget närområde. Och frågan ställs på sin spets: Hur mycket kan man egentligen ”förenkla” sitt liv utan att det blir ohemult tråkigt? Hur mycket kan vi skala bort innan vi kommer till ett läge där det inte finns så mycket kvar? Inte för att det enbart behöver handla om utomlandsresor, men det gör sig som ett mycket bra exempel för principfrågan tycker jag…

En sak som jag dock skulle vilja uppmuntra fler människor att göra är att rannsaka sig och sina motiv – varför vill du egentligen resa iväg? Vet du vad det är du längtar efter eller är det mer känslan av att komma iväg som lockar? Jag har ställt mig själv de här frågorna många gånger och svaren kan bli ganska intressanta. När man sedan landar i huruvida det som lockar är nöje, avkoppling, bildning eller något annat så kan man ju också fundera på om det går att uppnå på något annat sätt, än att i första hand placera sig på en miljöförstörande farkost som gräver hål i plånboken.

Vilka är era motiv när det gäller att resa? Hur balanserar ni mellan förenkling och tråkighet? Jag är uppriktigt nyfiken på att få höra!

Annonser

14 thoughts on “Enkelt liv = tråkigt liv?

  1. Ett mycket intressant inlägg. Att resa är inget självändamål men är, som jag ser det, en del av statusmarkörerna. Att ha fin bil, sjysst kåk och att resa till Thailand – det hänger ihop.

    Jag gillar att vara hemma. Vi har ju det oförskämt bra i Sverige, vår natur är fantastisk och om man som jag inte gillar trängsel helt underbart på alla sätt. Men även vi reser och vilken ursäkt är vår? Ur miljösynpunkt är det ju helt galet? Att det är inte är status, det vet jag. Att ‘komma bort’ lite är möjligen en.

    I somras åkte vår familj till Norrköping. Många har höjt på ögonbrynen. Norrköping? Jaha ja. Ja, vi var där fyra dagar, tog en sväng på djurparken, kollade in staden och gick på muséer. Åt gott och kopplade av. Det var fint i Norrköping. Men när alla i nejden åker till Kroatien, Spanien och liknande ter det sig torftigt. Och det retar mig att jag får den känslan.

    Jag vill resa mer men jag vill samtidigt se mer av Sverige. Sverige är fantastiskt. För mig är att resa att ha semester. Det ska vara behagligt och enkelt. De få lediga veckor vi har behöver vara det.

    Gilla

    1. Ja, vi brottas med likartade tankar. Det ligger såklart mycket i det du säger – det är en statusmarkör att resa. Men om vi tittar bortom det – vad hittar vi? Jag har verkligen lust att resa nästan överallt, för att se, uppleva, möta, smaka och allt vad som ingår. Förenkling av livet gällande både fysiska saker såväl som åtaganden är nog positivt, men om vi också skalar bort t.ex även besöket i Norrköping så blir frågan mer existentiell. Vad är värt att spendera tid på? Lite flummigt detta… Hoppas på överseende.

      Gilla

  2. Hej Ett fattigt landskap. Välkommen tillbaka i bloggosfären och tack för att du länkar till ett inlägg jag skrivit.

    Jag undrar lite om varför du ställer frågan som du gör?

    ”Men hur innehållsrikt blir livet om man skulle applicera det resonemanget på allt man gjorde? Då skulle man antagligen inte få så mycket nya intryck eller stimulans och nöja sig med att röra sig i sitt eget närområde. Och frågan ställs på sin spets: Hur mycket kan man egentligen ”förenkla” sitt liv utan att det blir ohemult tråkigt? Hur mycket kan vi skala bort innan vi kommer till ett läge där det inte finns så mycket kvar?”

    Låt oss tänka män i stället för resor. Hur få män kan du ha i ditt liv innan det blir tråkigt? Hur få gånger kan du gifta dig innan livet blir skittråkigt? Ska du bara bilda en familj? Hur tråkigt blir inte det?

    Det är ingen fundamental skillnad mellan lutande torn i Pisa eller män på hemmaplan, men jag tror aldrig du skulle ställa frågor här på bloggen om hur många älskare du behöver för att inte livet skulle bli tråkigt?

    Varför inte?

    Själv tror jag att skillnaden är ”commitment”, insikt och acceptans. Med partner har du gjort ett val och är förhoppningsvis nöjd med detta. Du ser att ditt val och fokus ger dig fördelar. Du har en insikt att du lever tillsammans med någon nu och ett byte av partner inte fundamentalt skulle ändra något. Du accepterar att det finns alternativ till din nuvarande partner som du aldrig kommer kunna ”exploatera”. Det är en konsekvens, inte ett problem.

    Ibland är det jobbigt att gneta som vi gör i vår familj, men lycka och mening är helt interna känslor som främst styrs av helt andra faktorer än yttre stimuli såsom resande.

    Gilla

  3. Vilket bra och tänkvärt inlägg. Själv har jag haft en underbar sommar på hemmaplan. Men känns ändå lite torftigt att man ska förklara för alla att man inte gjort nåt nästan på semestern. Men ändå är nöjd 🙂

    Gilla

    1. Tack så mycket, och tack för din kommentar. Det är mycket märkligt att det har blivit ett obligatorium att resa iväg på sommaren. Har man varit hemma så känner man sig nästan nödgad att förklara att man minsann varit aktiv alt ska resa bort i vinter i stället…

      Gilla

  4. Tack för det!
    Kul jämförelse, jag vet dock inte om jag tycker att den är helt rättvis. Med män förhåller det sig ju så, i mitt fall åtminstone, att det ena aldrig kan kombineras med det andra. Om jag skulle vilja exploatera andra alternativ, som du så politiker-retoriskt skriver, så skulle mitt nuvarande alternativ upphöra att existera. Då jag är mer än nöjd med det jag har så föredrar jag status quo. Men! Bara för att jag har valt att bo i Stockholm betyder det ju inte att jag förlorar något om jag skulle besöka Göteborg. Och min ursprungsfråga är egentligen fortfarande obesvarad: hur mycket kan man skala bort från sitt liv innan det blir tomt? Om man upphör att resa för att man är nöjd med sitt hem. Man går inte på bio eller teater för man har en film hemma att titta på. Man tar inte kontakt med nya människor eftersom man redan har tillräckligt med vänner. Och så vidare. Vore det en tillfredsställande tillvaro i Onkel Toms stuga?

    Gilla

    1. ”Med män förhåller det sig ju så, i mitt fall åtminstone, att det ena aldrig kan kombineras med det andra.”

      Det är det som är min poäng. Du kan ju inte laga god mat i ditt kök om du åker till Göteborg, eller? För mig är det ingen fundamental skillnad mellan ditt och mitt exempel.

      Jag har inte svaret på din fråga tyvärr. Om det ens är en fråga.

      Jag ser inte val som att jag avstår. Inte heller har jag fått färre vänner sedan vi drog ned på allt och hela fyfan. Snarare tvärt om!

      Gilla

  5. Att utesluta resandet ut mitt liv vore att samtidigt dra ner på det jag gillar mest av allt. Jag kan klara mig på få prylar, en liten månadsbudget, men resorna är heliga. För mig är det inte att komma bort, det är definitivt att komma till något. En annan kultur, ett ny miljö, nya perspektiv, nya smakupplevelser och nya synsätt. Jag vill utmanas och få uppleva det jag inte kan få i min trygga Sverige-bubbla. Därmed har jag varit i Burma men inte Grekland och Kanarieöarna får vänta måååååånga år till. Andra får gärna resa dit, men för mig är menyer på svenska inget jag vill ha.

    Skulle jag exkludera resande i mitt liv skulle mycket av min förståelse för omvärlden och mitt engagemang minska. Att utesluta palmolja är betydligt mer relevant sedan jag själv sett hur regnskogarna bränns ner för odlingar och min tacksamhet för att studera vidare är större när jag får prata med folk vars dröm är att få just plugga men det är omöjligt i deras situation just nu.

    Samtidigt vet jag att det är få förunnat att kunna resa i den mängd vi (medel- och överklass) gör i Sverige och det är långt ifrån positivt. Jag tycker därmed att det är en självklarhet att resa ansvarsfullt och flyga endast sällan och då vara borta länge.

    Gilla

  6. Tänkvärt!
    Vi var visserligen på en utlandsresa på semestern, men den var inte av sol- och badkaraktär utan bestod av ett kompisbröllop, 12 grader varmt och vackra vyer hela veckan. Vår riktiga sol- och strandsemester åkte vi hela vägen till Mellbystrand för. Alltså knappt två timmar hemifrån. Där hade vi badväder varje dag och minst lika avkopplande som om vi åkt hela vägen till Thailand. Detta är första året vi hyr ett sommarhus på detta sätt och det var en riktig höjdare. Alla semesterfördelar med avkoppling, befriande från vardagsgöromålen, sol, bad, sand i hårbottnen och trevligt sällskap.
    Dock kan jag, när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer dit igen, känna ett saknadssting (eller är det ren nostalgi som Minimalisterna skulle kalla det?) när jag tittar på mina foton och souvenirer från Brasilien, Vietnam, Malaysia, Argentina, Thailand, Australien… Jag vet inte säkert om det är själva resmålet jag vill tillbaka till eller känslan på just den resan. Men jag ska göra som du säger, rannsaka mig själv ordentligt!

    Gilla

  7. För min del är jag nöjd med att vara ledig och göra det jag vill,ta dagen som den kommer.Det kan jag göra lika bra hemma eller borta.
    En sommar eller rättare sagt ett sommarlov provade vi att vara lediga med barnen,vi gick till badstranden varje solig dag och levde semesterliv hemma.
    Det är den sommar som sticker ut när jag tänker tillbaka,väldigt avkopplande och givande!

    Gilla

  8. Jag älskar all förenkling och säljer/slänger/skänker prylar och plagg.
    Att samla på upplevelser är viktigare. Resor och hotellboende är underbart för
    en fembarnsmamma/farmor som då slipper grytor, dammsugare och tvätt.

    Gilla

  9. Det hela kokar väl ned till meningen med tillvaron. Om vi har en uppsättning företeelser vilka berikar vår i tillvaro, hur många kan vi reducera utan att tillvaron börjar kännas meningslös?

    De flesta företeelser vi alla här kan föreställa oss som aktuella för en sådan diskussion är sådana att antingen vi själva en gång i tiden inte haft tillgång till dem eller rätt många andra människor, som inte lever i armod, här i landet eller en annan del av världen saknar dem.

    Antag att vi bedömer vissa av dessa företeelser som oundgängliga. Jag vet att du skriver ”tråkigt” men jag tror att vi ändå i en sådan här diskussion går djupare än så. Om inte annat så tyder en del av kommentarerna här på det.

    Alltså, antag att vi bedömer vissa av dessa företeelser som oundgängliga, då har vi samtidigt närmat oss att bedöma någon del av vårt tidigare liv och/eller många andra människors liv som mer eller mindre meningslösa. Det finner jag orimligt.

    Drar jag de för långt? Kanske det. Men för många människor är slutpunkten för tråkigt meningslöshet. Gör vi oss beroende av yttre faktorer för vi ska känna mening i livet så är vi rätt sårbara. Detsamma tror jag gäller frånvaron av ”tråkigt”.

    Vill man seriöst gräva mer i detta med tråkigt liv så tror jag psykiatrikern Frankls teorier kan ge en del (https://en.wikipedia.org/wiki/Logotherapy). De är åtminstone inte tråkiga.

    Gilla

  10. Jag reser inte så ofta och lägger framför allt inte pengar på det. Om ett par veckor ska jag till London för att besöka en vän som bott där en längre tid. Försökte boka tåg men det var näst intill omöjligt. Reser för att visa henne att hon är viktig för mig och för att få känna pulsen i London. Varför? För att jag är nyfiken på den. Inte så mycket enskilda kända platser som staden i sig, människorna, ljuden. Sånt det inte går att läsa sig till. Har ett stort inneboende motstånd mot att åka, vill inte lämna min son och är lite flygrädd. Så det är en anledning i sig -att utmana mig på dessa punkter. Jag vill ha ett liv där allt är möjligt, där jag väljer bort London för att jag VILL, inte för att jag inte vågar. Nu väljer jag att åka dit, för att kanske välja bort nästa gång. Det får framtiden utvisa!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s