Hållbar livsstil · Privatekonomi · Spara

Spara för framtiden och leva i nuet

Det är ju en fin balansgång, alltihopa. Att spara så mycket pengar man kan. Samtidigt försöka tjäna så mycket man kan och minska utgifterna så långt det är möjligt. Parallellt med detta, som är ett konststycke i sig, ska man sedan också ha ett givande liv här och nu. Barnen är bara små en gång.  Om man inte satsar någonting alls på parrelationen är det inte alls säkert att den pallar trycket någon längre tid. Och så vidare…

Jag fick barn ganska ung, innan jag påbörjade mitt liv som förvärvsarbetare, och fann min ekonomiska upplysning någonstans när äldsta trollet var 4 år och den minsta nykläckt. Så att göra som många andra, att slita hund och spara undan en jätte-jättestor andel av inkomsten har aldrig varit aktuellt för mig. Annars är det förmodligen den bästa strategin för att köpa sig sin frihet.

Eftersom utgångsläget då är ett annat så medför det inte egentligen problem (det vore ju förmätet att hävda att fina barn och ett bra jobb är problem), men komplikationer. Jag vill ju inte jobba mer än någonsin nu när barnen är små – det vore himla dumt. Sen skulle jag för all del aldrig vilja vara hemmafru, hualigen, men att jobba lite mindre än 100 % vore ju trevligt. Om det inte vore för pengarnas skull. Och för det faktum att jag tror att det där mest är en illusion, i alla fall för den typ att kontorsjobb som jag har. Låt mig förklara.

Ingen kommer att skärskåda mina arbetsuppgifter och omfördela 20 % till en annan kollega (som då ska jobba 120 %). Snarare är det i så fall så att jag köper mitt samvete fritt – jag kan gå tidigare för att hämta utan att känna behovet av att påvisa att jag faktiskt jobbar in den där timmen en annan gång. Så nej – gå ner i tid ser jag inte som en lösning just nu åtminstone.

Så då är man ändå kvar med samma utgångsläge. Sedan går vi då över till spenderandet vilket är svårast, tycker jag, att hitta ett snöre att hålla sig i. Att spendera lite, för att kunna spara mycket, är ju formeln för vår ekonomiska framgång. Men hur mycket kan man snåla in på utan att man blir en rent ogin person och livet blir torrt och brunt?

Något som jag måste träna mig mer på är att inte jämföra så förbaskat mycket med andras prestationer. Var och en (som vill spara) behöver hitta sin egen rimliga nivå. Att aldrig åka på en semesterresa för att kunna lägga undan ytterligare 20 000-30 000 kr är inte för mig. Att slentriankolla på solsemestrar med bamseklubb bara för att jag vill ”unna mig” lite sol kommer däremot inte att hända. Apropå vad jag skrev i mitt förra inlägg  (här) om att jag märker av, såhär i efterhand, att jag faktiskt har gjort en ganska stor mental omställning sedan jag började skriva på bloggen, så är det vissa tankemönster som jag har lyckats sjasa bort. Just det där med att unna sig, eller att en semester bara är en semester om den spenderas i en solstol, har jag faktiskt släppt. Likaså ett drag som jag hade av att aldrig vara nöjd med saker, t.ex. inspirerad av glassiga inredningsmagasin, är helt borta. Den renoveringshets som jag absolut var en del av för några år sedan har lämnat mig och det är otroligt befriande. Förutom att det är klart mycket skonsammare för plånboken så frigör det faktiskt också ganska mycket tankekraft och det gör mig lite mer tillfreds i vardagen när jag inte behöver gå och störa mig på att något är fult eller bara kunde vara lite trendigare.

Leva i nuet var det ja. Man måste hitta sin egen lägsta acceptabla nivå och det är där man omedelbart trampar fel om man börjar mäta sig med andras måttstockar. Jag upplever att samma mönster som man ibland använder för att förklara köphets också kan appliceras på sparande. De som lever över sina tillgångar gör det kanske ibland för att man vill ”keep up with the Jones”. Man ser att en granne har fina bilar, en annan reser till Thailand två gånger om året och en tredje har ett fantastiskt nyrenoverat hus, men omedvetet utgår man från att alla har allt. I sparsammanhang kan jag applicera det åtminstone på mig själv på så sätt att jag tar en bloggares superlåga matkostnader, en annans superlåga boendekostnader, en tredje bloggares hejdundrande höga inkomst och tänker mer eller mindre omedvetet att det inte är nån idé för mig att försöka eftersom jag inte har något av det där som ”alla andra” har. Som bäst fungerar väl kanske jämförelsen när den fungerar som inspiration, men personligen är jag inte någon som sporras av att ”tävla” med andra, det fungerar snarare tvärt om för mig på så sätt att jag triggas att ge upp det lilla jag har åstadkommit. Det här är nog den enskilt största läxan jag har med mig efter mina tysta månader här på bloggen.

Det är okej att (vissa) saker kostar pengar. Jag vill inte ha ett konto med 500 kr i fickpengar som ska räcka till i stort sett allt (det skulle garanterat misslyckas). Inte heller vill jag skära bort sådant som ger lite extra glädje ibland så som en utelunch med en gammal vän eller att ge bort en fin present någon gång. Men med det sagt så är det fortfarande en prioritet att hela tiden skapa en bättre ekonomi, där mina surt förvärvade slantar inte försvinner som höstlöv när det blåser.

Jag behöver släppa lite prestige tror jag, och anamma en good-enough attityd till ekonomin. Hur resonerar ni kring er egen ”good-enough”-nivå?

Annonser

4 thoughts on “Spara för framtiden och leva i nuet

  1. Jag funderar väldigt mycket i samma banor. Våra barn är 1 och 4 år, och vi vill inte tillbringa de åren de är små med att jobba allt vad vi kan för att kunna vara fria i deras sena tonår, tidiga vuxenliv. Visst hade det varit härligt att som du säger ha sparat ihop en ordentlig hög pengar innan barnen kom, och visst hade vi en del undanstoppat i varje fall, men eftersom vi vill vara hemma så mycket och så länge det går (båda av oss vill jobba en del och vara hemma en del) så går de pengarna åt i en farlig fart. Jag funderar på att se det som två delar, ett sparande som vi använder nu till våra barn, och sedan ett nytt sparande som vi sedan använder till oss själva och vår frihet. Men det är svåra avvägningar, och som alltid uttrycker du svårigheterna väl. 🙂

    Gilla

    1. Hej Susanna, tack för tänkvärt inspel och vänliga ord. En nyckel är nog att hitta sitt eget perspektiv, och inte gå i fällan av att titta på andra (oavsett om det är grannen eller Frivid42), för våra önskemål och förutsättningar kommer se olika ut. Det är ju fantastiskt att ni har ett kapital som möjliggör det ni tycker är viktigast: att kunna vara hemma i lugn och ro med era barn båda två. Kanske kan du rent av tillåta dig att vara nöjd med att ni har åstadkommit det, för att när det är avklarat röra er vidare till nästa mål, vad det nu kan vara.

      Gilla

  2. Jag tror det här är vanliga tankar faktiskt. Att antingen köra hårt för att bli fri eller inte spara alls, eller om man kan göra något annat. Det ser ju som du säger olika ut för alla, ingens liv är det andra likt. Själv är min plan att bli helt fri inom 6 år och i dagsläget jobbar jag halvtid. Jag jobbade hårt tidigare i livet vilket möjliggjort detta, även om jag aldrig haft något välbetalt jobb.

    Med vänlig hälsning / Frihetsmaskinen

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s