Bygga en vana för hälsan – mål 1

Bygga en vana för hälsan – mål 1

Nytt år och nya mål, som det brukar heta. Mina nya mål för 2016 finns att (läsa här). Jag är ju generellt kluven till målsättningar, för jag är i grunden ganska rädd att inte klara av dem. Min upplevelse är också att det är så att folk som vitt och brett pratar om vad man ska uppnå hit och dit, står för mycket snack och lite verkstad. Ovanpå detta så är det också svårt att formulera mål som är bra – med rätt balans. Det ska ju vara lite utmanande men fortfarande inom räckhåll.

Det första målet som jag har formulerat, för år 2016, är inte taget ur luften, utan jag har faktiskt börjat med att etablera en sådan vana: målet är att springa en gång i veckan. Det behöver inte vara en viss längd eller en viss tid utan det ska springas utan gång eller vila, och det ska göras en gång varje vecka. Lördagar har blivit dagen för genomförande, vilket fungerar utmärkt. För vissa skulle det här målet vara ett icke-mål, men för mig är det en milstolpe på sätt och vis. Jag har inte idrottat knappt något alls i mitt liv, och jag har alltid sett mig som en person som inte ”kan” springa, att jag har haft för dålig kondition. Sedan gick jag en dag med på att springa tillsammans med min sambo, som då peppade mig att klara av en runda på 4 km utan avbrott. Känslan var faktiskt ganska häftig – jag kan!

Efter det blev det lite lättare. Nu visste jag att jag klarade av det, och jag sprang exakt samma runda några gånger. Sedan dog vanan lite grann. Det blev längre och längre mellan tillfällena. Vet inte varför…

Sedan ett antal veckor har jag tagit upp löpningen igen. Jag har fått med min syster på tåget så att vi kan peppa varandra också. En av gångerna när vi sprang upptäckte vi att vi klarade av galant att springa 7 km!

Det knepiga med mål är ju att det är en så stor krock mellan vision och genomförande. När jag förut har börjat fundera på att jag vill skapa mig en mer hälsosam livsstil så blir mina tankegångar så storslagna direkt. Jag ska cykla till jobbet, jag ska simma en gång i veckan, yoga två gånger, springa 2 gånger… Med mera. Ni förstår ju själva.

När jag satte det här målet till att endast vara just springa en gång i veckan så känns det fortfarande futtigt, som om man måste sikta högt! Men för mig är det själva vanan som måste till. Min förmåga till självdisciplin är i stort sett obefintlig, så det är själva upprepandet av springningen som är min utmaning. Därför går jag ut skapligt lågt, så att jag ska kunna få en positiv förstärkning av att jag klarar av det jag föresatt mig, och sedan kanske bygga vidare därifrån om det behövs.

Hur gör ni för att bygga bra vanor och nå uppsatta mål?

Målen med ekonomin – 2016

Målen med ekonomin – 2016

Är väl medveten om att jag är lite efter med ett sånt här inlägg. Å andra sidan är det så många som skriver om målen i januari så det kanske kan vara roligt att få något nu i april också:) För 2015 hade jag mål på ett antal olika områden och det vill jag fortsätta med. Jag är i fasen av att jag vill bygga goda vanor och bli stärkt i att klara av saker. Bygga upp mitt ekonomiska självförtroende (läs inlägg här), sten för sten. Jag har inte ett psyke som gör att jag är särskilt duktig på att sporra mig själv, utan jag ger gärna upp i förtid. Därför måste jag jobba med positiv förstärkning och upptäcka att jag faktiskt klarar av saker som jag tar mig för.

  1. Springa en gång i veckan. Det behöver inte vara en särskild längd, men oavsett hur lång rundan är så ska jag springa den hela vägen – inte gå eller stanna för vila.
  2. Bibehålla våra matkostnader på 5500 kr/månad
  3. Investera regelbundet, varje månad, i indexfonder
  4. När året är slut, ha stabiliserat en sparandegrad på 25%

Jag fördjupar mig i vart och ett av målen i kommande inlägg.

Den uppmärksamme noterar att det är betydligt mer konkreta mål för detta år än vad det var för 2015 (läs inlägg här). Det känns ganska skönt. Dels för att det ju är enklare att förstå, uppnå och utvärdera konkreta mål. Men det känns också skönt för att det är lättare att börja identifiera vart man vill gå och vilka vägar som skulle kunna ta en dit. Som en förändringsprocess ofta ser ut, i hjärnor som mina i alla fall, så identifierar man att man inte är nöjd där man är. Man upptäcker kanske vad man vill bort ifrån. Sedan närmar man sig någon sorts idé om vart man vill vara – men bilden är ofta diffus och svår att ta på. Omfångsrik och fluffig. Efter att man har skumpat runt i fluffet ett tag så kan det börja klarna. Man kan tratta ner det omfångsrika till något mer destillerat – mindre men mer innehållsrikt.

Åt det hållet känner jag att jag så sakteliga börjar orientera mig. Mål 1 är det som sticker ut lite jämfört med de andra. I övrigt tror jag att mål 2 och 3 är nyckeln för att kunna komma till mål 4. Stay tuned. Och trevlig helg!

 

Minimalist eller Snål-Ove?

Minimalist eller Snål-Ove?

Minimalisterna skrev häromdagen ett intressant inlägg om saker som de inte äger. Följande två formuleringar fick mig att fundera lite extra: ”Under sommaren har vi därför planer på att låna en av Fru Minimalists föräldrars två bilar för att underlätta transport med två barn, en egen bil dröjer det dock fortfarande innan vi skaffar” och ”Borrmaskin. Än så länge har vi klarat oss fint med att låna borrmaskin av släktingar vid behov”.

Jag både gillar och ogillar minimalism. Det finns en lockelse i minimalismens enkelhet och alla som har röjt ordentligt har nog upplevt vad mycket energi det ger att göra sig av med saker. Det jag inte riktigt får på plats med minimalismen är nog sådant som helt enkelt inte riktigt rimmar med min personlighet. Dels tycker jag om fina saker, rent krasst. Inte så att jag kanske samlar på små glasfigurer men jag tycker om att ta fram, plocka bort, ändra, möblera om och så vidare, och tycker att jag får ganska mycket energi av det. Behöver ju absolut inte ha 12 vaser men jag älskar att ha dem framme som ett stilleben och titta på dem. Sedan kommer det också ner till lite av en krock i livsstilsprioriteringar: Jag tycker om att lära mig nya saker och jag och sambon försöker nästan alltid att klara av saker själva, vare sig det handlar om att skruva upp en tavla utan att be om hjälp eller att kunna hyra ett släp utan att låna en bil av andra. Detta kräver en viss uppsättning prylar. Jag är ju som tidigare nämnts förtjust i att sy, i en högst amatörmässig klass, men det ger mig mycket glädje och energi när jag får ge utlopp för min kreativitet på det sättet. Det bygger också på att det finns saker hemma att skapa med och av – för att sticka iväg till en pyssel- eller syaffär just när man är sugen är som att gå in i en saluhall när du är utsvulten: dyrt och ganska okonstruktivt.

Men så till pudelns kärna: Hur kan vi egentligen förhålla oss till minimalismen om den i sin utövade form bygger på att andra har saker till förfogande som man kan låna vid behov?

Jag vill understryka att jag på intet sätt är emot vare sig minimalism som företeelse eller att låna saker av andra. Det är paradoxen i kombinationen av de bägge som jag är intresserad av att diskutera.

För hur rimmar det egentligen att vara minimalist, men med behov av att låna saker av andra? Är man då rent av minimalist på någon annans bekostnad? För om man nu ska hårdra det: Vem skulle tacka nej till att ha tillgång till exempelvis en bil, verktygslåda eller en symaskin utan att behöva införskaffa den, betala för den, förvara den, underhålla den och allt övrigt som kommer med ägande? Vad är då skillnaden mellan en minimalist och Solsidans berömda karaktär Snål-Ove – förutom att minimalisten är trendig?

Det blir naturligtvis lättare i praktiken (oftast) eftersom vi har någon form av upparbetad praxis kring våra lånebestyr. Kanske lånar man en verktygslåda och lånar själv ut en symaskin. Eller så lånar man grannens gräsklippare och klipper deras gräsmatta som tack. Man kanske lånar ut sin bil så att kompisen ska kunna köpa en garderob, och tycker att kompisens erbjudande om barnpassning förra torsdagen är mer än nog i gengäld. Och här tangerar vi den trendiga delningsekonomin, som är svår att inte tycka om. Alla människor behöver inte varsin verktygslåda. Eller varsitt tält. Eller varsitt våffeljärn. Då är det ju väldigt fiffigt att man kan ha dem som gemensamma resurser att låna av efter behov. Hur detta skulle fungera mer organiserat i praktiken vet jag inte, men tanken är bra.

Hur ser ni på minimalism som livsstil? Helt för eller ser ni också motstridigheter? Eller tycker ni kanske att det inte är något problem överhuvudtaget, att vara en lånande minimalist?

Våra semesterplaner

Våra semesterplaner

Jo, i sparsamhetssammanhang är det nästan lite skämmigt att bekänna att man tänker resa utomlands på sin semester (fortsätter mitt resonemang från inlägget Vikten av uppriktighet). Jag har själv nära nog dissat iden i ett av mina tidigare inlägg, (Vad är egentligen en semester?). Men sen är det ju lite töntigt att tycka att saker är skämmiga så det har jag slutat med.

Uppriktigt sagt har sommarsemestrarna varit ganska enkla för oss eftersom vi är välsignade med ett landställe. Där har vi spenderat rätt mycket tid och det är ju väldigt skönt och okomplicerat att hänga där med barnen. Dessutom har vi några vuxna till där så vi får lite hjälp med barnen, vilket är trevligt för både oss och dem. Så har vi gjort lite utflykter och snickrat och pysslat och mått ganska bra.

De här vanliga charterresorna har nästan aldrig utövat någon speciell dragningskraft på mig (utom de dystraste dagarna i november kanske, när resebilagan dimper ner i brevlådan tillsammans med DN). Vi har varit på en sådan, min sambo och jag, när äldsta tjejen var några månader. Teneriffa i en vecka i februari. Bakgrunden var att sambon hade jobbat utomlands ett tag vilket var tråkigt när bebisen var ganska nykläckt. Då kände vi att vi ville UNNA oss en resa och bara komma bort och mysa tillsammans ett litet tag. Och visst hade vi mysiga kvällar – absolut. Men vi var nog båda ganska överens om att det var första och sista gången som vi skulle göra en sådan klassisk charter. Vi befann oss på en hotellanläggning, som var omgiven av hotellanläggningar. Om man inte har greppat baksidan med kraftig exploatering så kan man med fördel åka till Teneriffa – det blir väldigt tydligt då.

Vi hade ganska svårt att hitta intressanta saker att göra. Det var lite för kallt i luften. Det fanns inte så där väldigt mycket trevliga och bra restauranger att äta middag på. Summa summarum – ej värt pengarna. Nu på senare tid ska jag välvilligt erkänna att vi har identifierat oss som målgrupp för all-inclusive semestrar eftersom vi nästan börjar tycka att det låter som en bra idé. Det är väl småbarnsförälderns dröm om att få några stunders avslappning själv, tack vare barnklubbar och fria mängder glass, som är det som lockar egentligen. Detta borde väl rimligen kunna uppnås på annat sätt..? Får tänka lite kring det här…

Hur som haver. De här enveckors-semestrarna för enbart sol och bad har inte riktigt samma dragningskraft som den hade förut. En ytterligare förklaring är också denna: http://blogg.loppi.se/ettparontillmorsa/2016/03/16/solsemester-med-kids/

Men så, där under min svagaste period i november, när jobbet sög, barnen var otacksamma, sambon sur, jag bara ville sova hela tiden och det kändes som att vargavintern som skulle vara i flera mansåldrar a´la Game of thrones var i antågande, så var det någon i min närhet som viskade: Sssspanien. Ssskulle det inte vara mysssigt att vara i Sssspanien i sssommar?

Och jag utbrast högt och ljudligt: JA! Jag vill!

Och så var det med det. Vi bokade tillsammans med några andra ett semesterhus för 2 veckor i Spanien, vilket fortfarande känns som en trevlig idé. Det är med en pool på tomten, vilket kommer att bli fantastiskt för barnen. Vi kan laga egen mat när vi vill, vilket också är en klar fördel på barnsemester. Framförallt så är vi flera så att vi kan hjälpas åt att se efter barnen, vilket också gör att semestern nog blir en aning mer vilsam än annars. Dessutom är det ju trevligt med en social semester och få chansen att umgås med trevliga människor.

Kostnaden för själva boende blir för vår familj ungefär 12000 kr. Flygbiljetterna går loss på detsamma. Tillkommer gör hyrbil, som vi nog kommer att behöva. Och då har vi nog kommit upp i ungefär 30 000 kr för flyg, boende och transport för 2 veckor. Tillkommer gör då såklart mat, utflykter, bensin och övrigt.

Det finns ett antal saker vi hade kunnat göra för att komma undan billigare, och den viktigaste faktorn är tid. Vi borde ha varit ute mycket tidigare med att boka, både hus och flygbiljetter. Men vi velade och var inte säkra på om vi skulle åka eller inte, och då blir det som det blir. Särskilt flyget skulle vi ha kunnat spara in åtskilliga tusenlappar på. Det får bli en läxa till nästa gång. Vi hade säkert kunnat flyga billigare om vi hade valt t.ex. Ryanair, men det tycker jag helt enkelt inte är värt pengarna som sparas.

Det som är lite extra kul med att hyra ett hus är att man har lättare att välja resmål och inte är hänvisad till charterns begränsning. Nu är vi på bilavstånd till två större, fina städer och dessutom ganska nära stranden. En dagstur till Pyrenéerna är inte heller otänkbar. Så totalt så är det en resa som nog kommer att ha många fina kvaliteter. Vi kommer nog att ha 45 000 kronor mindre sparat än vad vi skulle ha om vi avstått. Vågskålen tippar fram och tillbaka. Men på det hela taget tycker jag att semestern rimmar hyggligt med min idé om en livsstil som innebär god livskvalitet, prisvärdhet och måttlighet. Många kommer nog att tycka annorlunda, vilket jag också kan förstå. Men en väl genomförd resa är dels ett trevligt minne att se tillbaka på, och dels glädjande att planera för. Jag tror också att det är fördelaktigt för barn att resa och se andra länder – dessutom är det kul och berikande för oss att uppleva andra kulturer. Vi har ekonomiskt möjligheten, och vi har ett intresse. Vågskålen tippade.

Vad blir era reflektioner? Hur ser ni på semestrar – upplevelserna kontra konsumtionen?

Vikten av uppriktighet

Vikten av uppriktighet

Snålcoachen skrev för några dagar sedan ett inlägg som var intressant och som satte någon sorts rekord i kommentars-engagemang. Inlägget handlade om hur sällan spar/snålbloggare berättar om att saker går sönder och hur man gör när man behöver lägga pengar på en renovering eller nyinvestering. Resonemanget pendlade mellan huruvida inköp mörkas för att de inte passar in eller att det faktiskt aldrig köps nya kapitalvaror.

Jag tycker att det här är ett kul och konstruktivt inlägg. Det inspirerar ju också till uppriktighet. Uppriktigheten är viktig alltid, men särskilt i livsstilsbloggar tycker jag (vet att kategorin livsstilsblogg vanligtvis syftar på annat, men det passar ju faktiskt in på de som promotar en sparsam livsstil också) att det fyller en funktion. När en inredningsbloggare med ett perfekt hem tar en ögonblicksbild på totalt leksaks-morgon-kaos i vardagsrummet. När modebloggaren bjuder på icke-perfekta och tillrättalagda bilder någon gång. Och när sparbloggaren bjuder på ett avsteg från den renläriga vägen.

Varför är det viktigt? Jag tror att det gör att allt det som vi strävar mot, dels vi som skriver men också vi som läser, får en verklighetsförankring och fortsätter att hålla sig på en sund nivå. Ett bra diskussionsklimat gynnas av att det inte blir en tävling kring vem som är mest renlärig; i sådana miljöer blir man ofta ogin mot oliktänkande och poängen med en resa skuggas av vem som hinner först till målet. Enklare uttryckt: om man måste vara felfri för att uttrycka åsikter så kommer det att bli ganska tyst.

Andra sidan av det här myntet är naturligtvis att man söker sig till vissa typer av bloggar för att man har ett intresse för just det området. Om jag läser en inredningsblogg vill jag ha inspiration. Om jag skulle läsa en modeblogg vill jag kanske ha ett tips. Och läser jag en sparblogg vill jag ju ha inspiration för att kunna leva mitt liv lite sparsammare. När jag läser andra sparbloggar och det ofta är inlägg så som: ”Oj, idag råkade det bli lite shopping” eller ”Idag kunde jag bara inte motstå den där klänningen på vägen hem” så blir det ju lite ointressant. Jag vill ju inte kontinuerligt höra om hur någon inte klarar av det som de vill lyckas med. Kontrasten åt andra hållet kanske är Frivid42, pånyttfödd såsom Fantastiske Farbror Fri, som är verkligt inspirerande eftersom han ju har gått i mål och uppnått sin finansiella frihet redan vid 39. Det är verkligt intressant att läsa, men samtidigt ganska långt ifrån mig själv och därmed inte alltid lätt att identifiera sig med. Jag vet visserligen att han har bjussat på några fadäser, men det är svårt att relatera till ett bilköp som gjordes för 20 år sedan också.

Om man däremot läser en blogg man tycker om, som då och då gör ett nedslag i en verklighet som kanske inte rimmar helt med den livsstil eller den bilden som man förknippar med bloggen, så bidrar det med en igenkänningsfaktor som för mig i alla fall förmedlar ett budskap om att det finns hopp! Andra har också trillat dit och gjort det ena och det andra, men ändå lyckats fortsätta på sin inslagna väg på ett framgångsrikt sätt. Det tycker jag är peppande. Och det är något som alla behöver få göra, utan att för den sakens skull betraktas som någon typ av falska profeter.

Jag tänkte därför göra några nedslag i min egen verklighet, där den inte ser ut så som egentligen borde inom ramen för sparsamhetens ramverk. Först ut blir nästa inlägg, som kommer att behandla våra semesterplaner i sommar – vi ska ut och resa. Med flygplan och allt. Mer om detta.